Video från åskådarplats: Wilhelm Stenhammar
Wilhelm Stenhammar (1871-1927): Serenad F-dur opus 31
Ouvertura: Allegrissimo
Canzonetta: Tempo di valse, un poco tranquillo Scherzo: Presto
Notturno: Andante sostenuto
Finale: Tempo moderato
Finns det något annat svenskt verk som skimrar lika vårligt som Wilhelm Stenhammars orkesterserenad? Tonsättaren befann sig i Florens när han i mars 1907 fick idén till verket: ”Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan”, skrev han i ett brev. Han vill skriva om ”flöjter och oboer som kvintilerar som trastar”, om ”långa sugande stråkfraser”, om ”något på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft.”
Det var en oerhörd uppgift han tagit på sig, och arbetet ställde större krav på honom än han kunnat ana. Först vid nyåret 1914 var musiken färdig, och efter uruppförandet i januari drog han ändå in verket för en omfattande revidering, som inte var klar förrän fem år senare. Under tolv år arbetade han alltså på den sydländskt glödande musiken, och som bevis på hans konstnärliga mångsidig- het kan nämnas att han under dessa år även skrev stycken med helt annan karaktär, däri- bland den stränga andra symfonin och åtskilliga andra verk av olika slag.
Det här är ingen elegant underhållande serenad i klassisk mening, inte heller en stillsam sång att sjunga om natten under sin älska- des balkong, utan ett sällsynt väl genom- arbetat orkesterverk i fem satser, fullt av hantverksmässig finess och lärdom, men som ändå känns svävande och improviserat lekfullt.
Stenhammars Serenad hör till den svenska orkesterrepertoarens omistliga mästerverk.
