Om man söker på konstnären Lars Gynning (1920-2003) på Google är bland det första man kan läsa: Bland hans offentliga arbeten märks en gobeläng som är 6x3 meter utförd i reliefteknik med motivet Musik och människor för Helsingborgs konserthus. En gobeläng på 6x3 meter. Var finns den? Jo, en gång i tiden fanns den uppsatt på väggen i Konserthusets övre foajé, där nu baren finns. Den var resultatet av en utsmyckningstävling som Lars Gynning vann. Gynning var då en av Sveriges mest kända textilkonstnärer. Känd för sin reliefteknik i väven samt att han samarbetade med det franska väveriet Pinton Frères i Aubusson. Gobelängen sattes upp under pompa och ståt 1968. Den är vävd på bomullsvarp med inlägg av lin och silke. Motiven är människor i det högra fältet och musik(instrument) i det vänstra och den blev verkligen ett blickfång i övre foajén.

Åren gick och så åkte Gynnings gobeläng stilla och tyst ner. Den behövde rengöras och kanske renoveras här och där.
Men den kom aldrig tillbaka till Konserthuset. I stället hängdes den upp i IGOT-salen(!!) år 2004. För att snart åka ner igen och hamna i Museets malpåse. Och där ligger den tydligen än. Synd, för gobelängen betingar ett inte så litet kulturellt värde.
I fjol var den förresten utlånad till Kulturen i Lund och utställningen Gynning x 3, där verk av Lars Gynning, hans brorsbarn Agneta och hennes dotter Carolina visades.
Men nu är det malpåse som gäller igen. Gobelängen aktualiserar en annan sak. Den bidrog till att dämpa den förfärliga ljudnivån i foajén. Nu är det många konsertbesökare som besväras så till den milda grad av oljudet där att de hellre sitter kvar i konsertsalen under pausen.
Jag säger inte att gobelängen skulle vara hela lösningen på det problemet. Ljudabsorberande plattor i taket, som fanns där en gång i tiden, är nog grundåtgärden för att göra övre foajén ”mänsklig” igen.

I mitt tidigare jobb som recensent och journalist har jag mött en hel del kvinnliga operasångare, kvinnliga solister och dirigenter. Och fram till nu har jag haft uppfattningen att dessa kvinnor är kaxiga, självsäkra och tar plats i tillvaron, både på och bakom scenen eller podiet. Jag menar, har man mött typ Birgit Nilsson några gånger så vet man vad respekt för en stor konstnär innebär. Och den respekten har jag trott varit självklar. Men hej vad jag har bedragit mig.
Åtminstone om man får tro #visjungerut – en spinoff av #metoo, som sveper över världen. I stort sett hela Sveriges kvinnliga sångarkår finns representerade i en rungande protest mot hur vissa män i branschen beter sig mot sina kvinnliga kolleger.
”Sången ädla känslor föder” skaldade Johan Jolin, men det tycks vara klent med den varan bland våra institutioner, där vissa herrar verkar ha fått härja fritt med sina sexuella trakasserier.
En skam för en kår som med musikens hjälp skall lyfta oss andra ur vår vardag.
Som en spegel av verkligheten är Helsingborgs Symfoniorkesters tema De sju dödssynderna. Under vilken dödssynd faller då sexuella trakasserier? Det måste givetvis vara Lust & Otukt, konserten som ges 25 april nästa år. Och vilka tonsättare eller tonsättningar har HSOs programråd kopplat till denna dödssynd? Alma Mahler förstås, en kvinna som efter(och före?) äktenskapet med Gustav Mahler tog för sig av livet och hade god aptit på karlar. En mansslukerska har det sagts. Hugo Alfvén, som också står på programmet, hade samma aptit på erotiska äventyr som Alma men har fått ett annat eftermäle. Otrogen? Javisst, men inte mer. Arnold Schönbergs Verklärte Nacht gjorde skandalomsusad debut, inte bara för musiken utan också för det erotiskt laddade textunderlaget.
I generalprogrammet ställs frågan vem som bedriver den sexuella otukten i vår tid.
Man behöver tydligen inte leta så länge.

Tommie Ling