Tre spännande saker har inträffat i min musikvärld den senaste tiden. Ett: Malin Byström har utsetts till världens bästa sopran. Två: Helsingborgs Symfoniorkester och generalprogrammet får credit långt utanför Nordvästra Skåne. Tre: HSO har presenterat ännu ett generalprogram som kittlar den musikaliska nyfikenheten, men som också bjuder på en trygg klassisk bas att stå på.

Det svenska sångarundret är verkligen något att glädjas åt. När Malin Byström nu utses till världens främsta sopran är hon en arvtagare i en stolt svensk tradition som började med Jenny Lind och Kristina Nilsson och som sedan förts vidare via främst Birgit Nilsson.

Jag har genom åren med intresse följt Malins karriär mot världens stora operascener. Från uppväxten i Helsingborg, där pappa Anders var förste flöjtist i orkestern och mamma Annika musikdirektör i bland annat Allerum.  Jag minns en liten flicka som satt av både den ena och den andra konserten genom att föräldrarna mutade henne med godis. Men så småningom grep musiken tag – och resten är historia.

Det andra stora glädjeämnet är hur HSO:s ambitioner att förnya den klassiska konsertupplevelsen har rönt positiv uppmärksamhet även utanför nordvästskånes gränser. Martin Nyström, Dagens Nyheters musikrecensent har tidigare skrivit positivt om radarparet Solyoms)/Österlings generalprogram för innevarande säsong och han leverade en översvallade recension av konserten ”Döden, döden, döden” den 15 april.

Jag citerar: I denna symfoni(Sjostakovitjs nr14) fick orkestern och sångsolisterna under den suveräne Stefan Solyoms ledning fram ett samlat uttryck som fullkomligt tog andan ur en i sina branta växlingar mellan det kammarmusikaliskt avskalade och det storskaligt symfoniska. 

DN gav konserten en femma totalt.

Några veckor tidigare var representanter för den engelska tidskriften Classical Music Magazine på besök och uppmärksammade generalprogrammets ambitioner till ökad jämlikhet mellan manligt och kvinnligt och med stor förvåning kunde de engelska besökarna notera rikedomen och spännvidden hos de kvinnliga kompositörerna. Tidskriften drar den ganska sensationella slusatsen att HSO, tillsammans med Los Angeles Symphony Orchestra(!!), har något av en ledartröja i världen när det gäller att förnya med jämlikhet.Det är väl sådana erkännanden som lyser upp tillvaron för Österling/Solyom när hatbreven dimper ner.

Att Helsingborgs Symfoniorkester avser utmana sin publik även i fortsättningen förstår man när man läser nästa säsongs generalprogram. Men man bjuder in till en musikalisk resa som både går bortom allfarvägarna och lockar med stabila publikdragare. Såväl Beethoven, Tjajkovskij, Mozart, Schumann som Mendelssohn finns där, och Sibelius och Brahms tycks vara säsongens favoriter.

Den kvinnliga tonsättare som får störst utrymme i generalprogrammet är Emmy Lindström. Kommer ni ihåg henne? Hon med den fantastiska klarinettkonserten At the Hills of Hampstead Heath, som inledde nuvarande säsong. Hon är nu med i samtliga 21 abonnemangskonserter med ett kortare nyskrivet stycke som kommenterar årets tema, som är Pierrot, den tragikomiska figuren i commedia del´arte. Skall man gissa, med  Emmy Lindströms klarinettkonsert i minnet, kommer hennes nykomponerade musik sannolikt att ligga närmare publiken än Purginas lite kärva Vortex, som nu går mot sin fullbordan när det spelas i sin helhet den 17 maj. Emmy Lindströms 21 musiktycken har en direkt koppling till säsongens stora evenemang: Uppförandet av  Arnold  Schönbergs Pierrot lunaire som nu ges med full orkester istället för med de sju musiker som originalpartituret föreskriver.

Pierrot lunaire är ett diktverk av den belgiske författaren Albert Giraud och Schönbergs tonsättning anses som ett portalverk inom 1900-talsmusiken. Familjen Schönberg har vakat mycket omsorgsfullt över Arnold Schönbergs efterlämnade musikaliska arv och att HSO nu fått verket orkestrerat anses vara en musikalisk sensation. Fredrik Österling kommer säkert att berätta en hel del om detta i samband med uruppförandet. Stycket  är ett av Schönbergs mest hyllade och framförda verk trots att musiken väl inte direkt är något ”örongodis” och att texten talsjungs. Den normalt lilla besättningen på sju musiker har fått namnet ”Pierrotensemble”, och man kan förstå att familjen Schönberg ruvat över denna musikaliska klenod. Det skall bli spännande att få höra om orkesterskruden lägger till ytterligare någon dimension till detta redan ikoniska verk.