När vi i HSO (Helsingborgs Symfoniorkester) gick ut med beslutet om att från säsongen 2020/21 prioritera solister och dirigenter som väljer att komma till oss med andra färdsätt än flyg, satte en livlig diskussion igång. Nyheten kablades ut över den kända världen. Debatt i Danmark. Debatt i Tyskland. Intervjuer med internationella medier. Kanske för att den klassiska musiken generellt producerar få nyheter. Eller är det för att omvärlden betraktar flyget som en förutsättning för varje neapolitanskt sextackord som spelas i världen, varje koloratur som sjungs och varje cellokonsert?
Oklart.
Men uppmärksammat blev det. Och trots att vi var tydliga med att vi behövde en startsträcka (eller kanske en landningsbana) för vårt beslut, eftersom vi har en ganska lång planeringshorisont, började snart sidoberättelser formas. Som exempelvis den om hur mina anställda reser på semester. Eller hur jag reser privat med min familj.
Anklagelserna om att det hela bara var ett PR-trick lät heller inte vänta på sig.
Det var som om jag plötsligt hade utnämnt mig själv till någon form av den symfoniska världens Greta Thunberg.
Dock är det orätt mot såväl mot Greta som mot vårt projekt att göda den typen av berättelser.
Det som gör frågan om miljön så knepig är att vi alla på olika sätt kan hållas medansvariga för det som nu sker.

Klimatförändringarna. Som sitter ihop med vinstdrivande industrier. Som sitter ihop med våra möjligheter till någorlunda prisvärda semestrar. Det handlar också om geografiska utmaningar och klass. Möjligheten till en karriär. Det kan handla om avtal och förväntningar från samarbetsparter.

Därför är jag den siste att kasta en sten på någon som menar sig vara tvungen att flyga eller köra en dieseldriven bil. Men jag förstår också – av egen erfarenhet – hur knepigt det blir när perspektiven kryper närmre det liv man vant sig vid att leva. Man liksom väntar på att en Deus ex Machina ska trolla bort allt knepigt som hotar vår existens. Man hoppas att politiken ska gå före. Visa vägen, genom lagstiftning och andra insatser genom våra myndigheter på området. Trögheten i våra system gör dock att vi inte enbart kan förlita oss på dessa. Ofrånkomligen kommer en del av ansvaret och ”action” att behöva landa på allas våra späda medborgaraxlar. När den insikten når oss, är det lätt att bli relativist. Lite mellanstadieunge finns nog kvar hos oss alla. Den där mellanstadieungen som alltid menar att någon annan är värre. Och att detta faktum gör de egna handlingarna mindre knepiga.

Vi är nu nere på en nivå där varje kallstart bidrar till att förstärka övertrasseringen av vårt miljökonto. Samtidigt har vi byggt våra liv på alla de möjligheter som förenklar för oss.

Jag har märkt av de där reaktionerna. Utan att ha presenterat något annat än ett inriktningsbeslut som rimmar med stadens (Helsingborgs) egna ambitioner, har jag fått många aktivistanklagelser kastade på mig. Men också närgångna frågor om hur jag själv gör, med undertexten att jag antagligen borde hålla käft eftersom jag lever som jag gör.

Jag tänkte därför redovisa hur det ser ut för egen del. Syftet är inte att skuldbelägga någon annan eller skapa en känsla av otillräcklighet (vilket en läsning nog kommer visa). Snarare handlar det om att visa på att det går att tänka två saker samtidigt. Det beslut vi fattat i HSO handlar om säsongen 2020/2021. Inte för att vi inte fattar att det är mer bråttom. Utan för att vi sitter med skrivna avtal. Lite så fungerar det också på individnivå. Vi är alla del av en mängd överenskommelser som skapar förutsättningar för hur livet, som vi känner det, ska kunna fungera. För egen del har jag förstås kortare bromssträcka än en symfoniorkester. Men även jag sitter med olika typer av överenskommelser och avtal. Önskningar och drömmar. En hel del av dessa har alltid suttit ihop med möjligheten att kunna resa.

Icke desto mindre beslutade jag mig för att ta rygg på de beslut vi fattat i HSO och faktiskt föregripa säsongen 20/21. Jag bestämde mig för att försöka minimera mitt yrkesrelaterade flygande under 2019, för att helt fasa ut det till säsongsstart 2020. Några halvmesyrer har det blivit. Som t. ex. när jag ville åka tåg t.o.r till branschdagarna i Luleå. Ett antal möten som ”inte gick” att skjuta på gjorde att jag flög upp, för att sedan ta biogasbuss + tåg ned. Redan här ställdes jag inför ett dilemma som kommer bli allt mer frekvent. Dilemmat handlar om prioriteringar, förstås. Givet övertrasseringsläget för miljön är ju egentligen väldigt få saker viktigare. Men återigen – vi lever i en spindelväv av förväntningar och överenskommelser om hur man bör agera. Att ställa in ett möte som egentligen kunde varit en enkel mejlkonversation, är kanske ingen stor grej globalt sett, men blir definitivt en grej om du har uppdrag att nätverka och utveckla en verksamhet.

Dock har jag ändå i allt väsentligt klarat att minimera flygandet i år. Två professionellt relaterade långflygningar, kopplade till (återigen) ingångna avtal och överenskommelser återstår under hösten. Ambitionen för 2020 är att styra projekt och det sätt på vilket jag jobbar med dem i en riktning som inte fordrar flyg. Än så länge möts jag av förståelse och entusiasm när jag föreslår andra vägar att mötas.

Och privat då.
Vi kan börja med mitt ursprung.
Född i Sápmi, Gällivare. Sommarviste i Tornedalen.
En bit från Skåne, där vi nu bor. Men det räcker inte med det.
Jag har tre barn i Stockholm som jag åker till varannan helg.
Dessutom är min fru från Irland och vi vill förstås gärna att de nya barnen ska bli en del också av den kulturen.

Här tjorvade det förstås ihop sig med ambitionerna om att föregripa HSO-säsongen.
Men. Till Tornedalen kommer vi tåg- och bussledes.
En förstående chef medger arbete på tåg de helger jag åker till Sthlm.
Ett priviligierat utgångsläge. Vad gäller Irland är det alltjämt en tidsfråga.
Samtidigt är vi medvetna om att vår tidsutmaning väger lätt. Så snart sitter vi på färjan över.

Jag måste också besinna det faktum att jag, i min position, har fler valmöjligheter än många andra. På samma sätt tror jag det är viktigt att man besinnar och behärskar sin inre mellanstadieunge.

Vi måste kunna tänka flera tankar samtidigt.

Möjligheterna till skuldbeläggande är oändliga i det scenario som nu utvecklar sig. Särskilt som faktiskt ingen kan friskriva sig från skuld.
Bara genom att finnas till har vi skrivit under på en del av övertrasseringen.
Det positiva är att vi tillsammans kan göra skillnad.
Även om det klingar som en klyscha är den icke desto mindre sann.
Och möjligheten att reflektera över valen vi gör är en gåva.
Precis som möjligheten att sätta sig in i andra människors liv och deras förutsättningar för att göra just de val som vi uppfattar som ”korrekta”.
Så.
Jag hoppas på – utifrån ett branschperspektiv – att vi snart får igång samtal om hur (rent praktiskt) vi ska kunna bidra till en hållbar utveckling. Hur vi ska kunna skapa hållbara turnéstrukturer i Sverige och Europa. Och så hoppas jag att vi slutar låtsas om att vi alla inte är en del av problemet.

/Fredrik