Och vad känner egentligen Teiresias när 2) Odysseus anländer till stan direkt efter att Megära avslöjat att det är Odysseus som ligger bakom hela kuppen med den försvunna Odysséen – som i sin tur lär bero på att Odysseus har ouppklarade känslor för Teiresias sedan en kortare fling i Hades för minst tusen år sedan, en fling som Teiresias själv förträngt?

Och 3) vad känner Teiresias nu när hen är i Karons närhet igen och dessutom ser honom för första gången, efter mer än 2000 år av blindhet?

Och 4) hur kan Teiresias veta att formen på Karons underläpp är ”trulig”* om hen nu inte har sett den förut? Har någon annan form av sinnligt utbyte förekommit mellan dessa ”vi är bara kompisar”, ändå? Någon liten förstulen kyss ibland, under alla dessa år, eller?

Men 5) – och det här är viktigt – har deras spirande förhållande en chans nu då?

Och sist men inte minst: vem passar Kerberos när varken Karon eller Teiresias är hemma?

En del av dessa frågor får vi aldrig veta svaret på.

Men låt oss i alla fall ta det här med känslorna. För just nu, denna rodnande kväll i maj, står Teiresias vid den sydliga änden av Gröningen – detta det vackraste ordet i den skånska ordfloran – och spanar mot Karon där i aktern på Odysseus skepp, medan det svallande Öresund äntligen har börjat lägga sig och skonat det lyckligt ovetande Helsingborg från den tsunamiska undergången – och känner en sådan massa saker inombords att alla tankar på Covid-19 är som bortblåsta.
Typ: Skam! (”Hur kunde jag någonsin gilla det där självgoda slemmot Odysseus? HUR?”)
Ilska! (”Men ska jag straffas för att Odysseus på något sunkpatriarkalt sätt inte kan släppa taget, eller ens släppa fram mig ur skuggan, ja, bara låta mig får skina litegrann, en liten, liten sekund? Långt häruppe i det lilla landet i norr där nästan ingen ändå bryr sig om en borttappad Odyssé? Nej!”)
Oro! (”Hur kommer Karon att reagera när han ser mig? Och vad ska han säga om den där jobbiga lilla detaljen med min dödlighet?”)
Men störst är ändå längtan. (”Åh, om jag bara fick känna den där doften av hans tröja igen. En enda, enda gång till.”)

Och nu ser Karon att Teiresias ser.

Teiresias och Karon ögon möts där i majskymningen medan vinden blåser kallt och ogint och gör deras kinder röda och oväsendet runt omkring dem – Hermes högljudda lyrspel, nornornas högtidliga men aldrig underdåniga hälsningsfraser till Pluto, Megäras väsande ormar som slingrar sig runt hennes syskons kroppar i en gemensam, systerlig omfamning, Odysseus som snörper på munnen när han inte får någon kram – jahaja! – Död’n som får ett plötsligt mobilsamtal, Bengt som kommer knarrandes över det i kvällningen så lysande gröngräset, långsamt och värdigt med ceriserödvitlila blomkronor i topp – ja, medan allt detta andra oväsen bleknar bort, ser Karon och Teiresias på varandra.
Och Teiresias ser nu att Karon ler. Att fårorna i hans ansikte, resultatet av många tusen år av allvarstyngda arbetsuppgifter i Hades, mjukas upp och långsamt förvandlas till skrattrynkor i snälla ögonvrår, till skrattgropar i mungipor som så ofta pekat uppåt när han skämtat med Teiresias. Karon nickar diskret och himlar med ögonen åt Odysseus håll till och sedan ler han åt Teiresias igen och de behöver inte säga något mer åt varandra utan vet, att de båda vet, att denna resa måste ha känts lång.

Nu harklar sig Hermes med sitt mest häroldslika harkel:
-HÖ-HÖÖHM!
Oväsendet ebbar ut, blickarna riktas mot den gyllene budbäraren i den aparta guda- och halvgudaskarans mitt.
Av vanliga Helsingborgare syns knappt någon till denna vardagskväll, de idkar väl Coronaisolering i hemmen.
Teiresias rör sig närmare och ser att Karon gör detsamma på båtdäck. De tar inte ögonen från varandra.
-NU NÄR ALLA ÄR SAMLADE ÄR DET DAGS ATT ÖPPNA MÖTET. DET BLIR I ÅR ÖVER KAFFE OCH BISKVI I KONSERTHUSETS BAR EN LITEN BIT BORT. HÄRÅT, ALLIHOPA. MINA DAMER, JAG BEKLAGAR ATT NI FICK GÅ EN EXTRA BIT.
Hermes riktar sig nu till Olga med syster. De ser lite trötta ut i sina prydliga skor och lagda frisyrer men nickar. Ursäkten är godtagen.
-OCH TILL ER, HÖGST HÖGVÄRDIGE GUDOM, DU ÖVERSTEAZALEA AV SOFIERO OCH KURFURSTE AV LANDBORGEN, URSÄKTA DENNA ONÖDIGA SVÄNGOM.
Bengt, till vilken denna ursäkt riktats knarrar godmodigt och verkar inte ha tagit det minsta illa upp.
Av alla överraskningar under denna Helsingborgsvistelse är Teiresias kanske ändå mest förvånad över Bengt.

Nu kommer Död’n fram till Teiresias:
-Trevligt att råkas igen men som jag nämnde för Hermes nyss så fick jag en påringning. Det är den där småländska tryffelhunden* som gjort sitt till slut, har väl uppfyllt sitt syfte helt enkelt. Så jag får åka och hämta upp och, ja, slutföra ärendet nu. Sånt är livet. Men vi två ses kanske en annan gång, eller, det gör vi definitivt– hehe – nu när du inte är evig längre. Så att säga.
Teiresias låter den sista kommentaren passera med en lätt rysning och hejdar Död’n med en hand på hans vadmalsbemantlade arm.
-Vänta lite, det är någon jag vill att du ska träffa först, det går snabbt.
Karon har kommit ikapp resten av gruppen nu och Teiresias föser Död’n med sitt bleka anlete framför sig, rakt i Karons riktning.
När han ser det är det som om ett alldeles speciellt ljus tänds i hans ögon.
-Karon, säger Teiresias, innan färjekarlen hinner öppna den förvånade munnen ännu mer. Här är någon som du borde hälsa på.
-Död’n. Trevligt, säger Död’n.
Först är Karon tyst och bara gapar. Sedan pressar han fram:
-…Karon… Nöjet är på min sida, och slänger en uppspärrad blick på Teiresias, och fortsätter med en iver som han i detta ögonblick, i alla kända och okända världar sammantaget, utan att veta om det, just nu endast delar med en ytterst inbiten Ingmar Bergmanforskare på Fårö, Gotland:
-Det är verkligen du!? Jag har så mycket jag vill fråga. Var ska jag börja? Alltså… alltså, hur VAR det att jobba med Ingmar Bergman?
-Jaha, haha, jaså han. Jo, det var en resa… Säger Död’n. Den där dansscenen med alla skådespelarna på rad efter mig, den med lien i motljuset, den var ju speciell.
Karon nickar frenetiskt.
-Öh, jag vet verkligen inte var jag ska bö-… Det där schackspelet, är det ditt eget riktiga?
-Nej, det var rekvisita faktiskt.
Död’n funderar lite med ett blekt pekfinger mot färglösa läppar:
-Har jag för mig. Jag minns faktiskt inte så noga.
Karon och Död’n fortsätter utbyta frågor och svar rörande Bergman och Teiresias är nöjd. Det känns fint att få göra något för Karons inre Bergman-fanboy. Och så är han så söt när han blir nördglad, Karon.

Den lilla skaran mötesdeltagare traskar långsamt upp från Sundet, på folktomma gator under upplysta fönster. Konserthuset är nedsläckt och stilla. Orkestermusikerna har hunnit gå hem efter kvällens livestreamade Haydnkonsert.
Teiresias hinner inte tänka på att det varit Stefans avskedsspelning och att det kanske vore läge att sms:a iväg de glada nyheterna att såväl svärmor som Olga är återbördade till Helsingborg, om än med en oklar roll att spela vid detta mystiska mytologiska möte i huset. Teiresias hinner inte det för nu ser hen genom fönstren att det rör sig ett irrande ljus långt därinne i Markeliusbaren.
Död’n tar ett snabbt farväl av Karon och de andra och svischar iväg i luften uppåt, iväg mot Småland, med ett lätt moln av vadmalsdoft efter sig.
Teiresias stiger fram till Karons sida och vågar sig på att smyga sin hand i hans. Ett mycket irriterat ljud hörs från Odysseus men varken Karon eller Teiresias låtsas om det. En mycket gammal hand håller nu en ännu äldre, aningen valkigare hand i sin och så är det med det.
-Hörredu, viskar Teiresias, vi måste prata om det här med din osunda relation till Ingmar Bergman. Asså om Odysseus är en kulturman, vad var då inte han?
-Men, viskar Karon tillbaka, jag har ju alltid gillat Bergman för Eva Dahlbeck. För att han lät henne skina så mycket som hon förtjänade!
Teireisas höjer på ett ögonbryn.
-Fast Karon… Eva var väl inte med i ”Sjunde inseglet”?
-Nej, men hon spelade faktiskt häxa i teaterpjäsen som Bergman använde som förstudie till filmen.
Teiresias höjer ännu mer på samma ögonbryn.
-Ja, och så är Gunnar Björnstrand lite snygg också, säger Karon. Vacker nacke.
Teiresias lägger huvudet på sned med en min som betyder ”så pass!”
-Ja, viskar Karon, ler och trycker Teireisas hand mjukt men bestämt. Jag är komplex på det sättet.
Teiresias funderar på om detta är rätta ögonblicket att berätta att hens odödlighet blivit ett minne blott när Hermes avbryter:
-NU TROR JAG NOG ATT VÅR VÄRD FÖR KVÄLLEN ÄR REDO FÖR OSS. LÅT OSS TA HUVUDENTRÉN!
Och glasdörren far upp och än en gång står Sven Markelius spöke där och utstöter ett ännu väldigare OOOoooouuuUUUOOOooo innan han tar till orda med mer ordinär stämma:
-Välkomna kära syndikatmedlemmar. Välkomna till er arena för kvällen. Stig på, stig på. Kliv försiktigt på fossilerna. De är specialbeställda…
-Alltid varit lite fisförnäm den där, hörs Kullakvinnan muttra till Megära några steg bakom Teiresias, precis lagom högt för att gruppen ska uppfatta det hon säger utan att det ska verka som att det var meningen.
-Du vet om att han LATINISERAT sitt efternamn till och med, fortsätter hon. För att framstå som lite mer än han var? Jodå, det var just vad han gjorde sördu. Egentligen var det JONSSON från början.
Sven Markelius-Jonssons spöke skruvar möjligen lite på sig men säger inget och ställer sig mitt i nedre foajén under de klotrunda lamporna där takhöjden är som högst, ja, så exakt mitt i som bara den som en gång ritat huset själv kan göra, och slår ut med sin lärftklädda arm.
-Mitt konserthus till ert förfogande. Välkomna ner i baren.
Resten av gruppen beger sig mot trapporna och kaffedoften, men Karon drar Teiresias åt sidan upp till garderoberna. Där, med Teireisas på en stoppad skinnstol med ryggen mot den välvda spegelväggen där ens egen spegelbild förvinner tack vare en synvilla som inträffar bara när man ställer sig på precis rätt punkt framför, sätter sig Karon på huk med sina långa ben – har de alltid varit så långa? – i en ställning som ser ganska obekväm ut.
-Nu måste vi prata, säger han snabbt. Jag…
-Nej, sch, säger Teiresias, lägger ett finger mot Karons läppar och kommer av sig för en sekund när hen känner hur varma de är, och hur, faktiskt, het den där andedräkten är.
-Jag måste berätta nåt först, fortsätter Teiresias. Jag har blivit dödlig! Jag vet inte riktigt hur. Kanske att det har nåt med det här mötet att göra men jag förstår inte varför isåfall. Kanske Kullakvinnan… Jag fick veta för inte så länge sedan. Och jag tänkte att isåfall kanske du inte skulle vilja… Eller vi kanske inte kan… ”Vi” kanske inte skulle vara möjligt, helt enkelt! Så jag har freakat ut lite. Och tydligen har jag retat upp Odysseus på grund av något som hände mellan oss för jättemånga år sedan. Och så har jag ett helt uppdrag här i Helsingborg…
Karon betraktar Teiresias med outgrundlig blick.
-Ja, jag ser faktiskt att håret blivit lite lockigare nu, säger han dröjande. Hm! Du är liksom… mänskligare hela du.
Han tystnar för en kort stund och Teiresias hjärta klappar stenhårt.
-Du är liksom lite mer som jag minns dig från den där första gången jag såg dig i Hades för så himla länge sedan, säger han sedan.
Och sedan:
-Fint!

Och så är det inte mer med det.

Typiskt Karon, tänker Teiresias. Ser inga problem någonstans!
Men Teiresias hjärta slår lugnare nu, det får hen ändå erkänna.
-Det här mötet då, säger Teiresias. Vad handlar det om? Vet du?
-Det jag snappade upp under resan hit är att det här Syndikatet är något slags subkontragrupp till Olympengänget, du vet, och kompani, säger Karon. Det är därför Pluto är med för han hänger ju inte med dem. Och det händer tydligen en hel del saker här i trakterna som behöver sammanträdas över. Jag har förstått att nornorna – det är de där tre damerna som pratar på hexameter va? (Teiresias nickar) – har haft många fingrar med i spelet. Och tydligen har din närvaro i år dragit till sig flera andras intresse också? Det finns de som tror att det inte är en slump att du…
-Ja, jag vet, det verkar som att de tror att jag kan ställa… saker tillrätta här. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad de tror att jag kan göra. Och dessutom är jag rädd. Och egentligen vill jag bara åka hem. Eller. Ja, vara med dig. Faktiskt. Så är det.
Då ringer mobilen.
Det är Fredrik Österling!
-Shit, det är min chef. Jag har ju en anställning också. Plikter och sånt. Jag måste ta det.
Karons mungipor faller snabbt när de faller.
-Så nu passar det att svara i mobilen!?
Teiresias viftar bort honom med sin fria hand, men Karon ger sig inte:
-Du kan jobba på distans ett tag, hälsa honom det. Det gör ändå alla andra just nu.

Ständigt denna lösningsinriktning.
Men det slår Teiresias att idén trots allt inte är dum.

-Du, jag tänkte bara säga att vi vill förlänga ditt projekt lite till, säger Fredrik. Kanske öka på din anställning också, med fler timmar. Jag har suttit och tänkt här ikväll och jag tror att vi nog inte har utnyttjat hela din potential riktigt. Konserthuset behöver dig. Och stan också faktiskt. Jag tror att en person som du skulle kunna vara en sammanbindande länk…
-Ja, jag har förstått det, säger Teiresias. Det är flera som har sagt det på sistone, fast på lite olika sätt. Tack, ska jag väl säga också.
-Vad bra, säger Fredrik hoppfullt, men Teiresias avbryter honom:
-… Men nej tack. Ska jag säga. Jag åker hem nu. Jag tar tjänstledigt eller vad det heter. Vi kanske kan boka in ett sånt där Zoommöte någon gång? Så kan jag konsulta på håll. För jag har en känsla av att Konserthuset skulle kunna vara ett ställe för alla. Ännu mer än det är. Och att det finns sätt att jobba för det…
-Exakt! Säger Fredrik.
-Men då vet jag tre damer från en väldigt speciell salong på Söder som skulle vara perfekta samarbetspartners i frågan…

Och så kommer det sig att vår ofrivilliga hjälte Teiresias efter avslutat telefonsamtal tar sin älskade Karon i hand och smyger ut ur Konserthuset. Ut i Helsingborgs mörknande, brackvattendoftande majnatt med blott tre böcker och inget annat i en väska på ryggen: Virginia Woolfs ”Orlando” med sina ovanligt vassa hörn, Ovidius ”Metamorfoser” förstås. Och så förstaupplagan av Odysséen, uppfiskad ur en skrynklig plastkasse tillverkad av femtio procent sockerrör som stod bortglömd i foajén.
Och om någon följer efter dessa två skuggor när de vandrar ner mot havet ser kanske denne hur de stannar vid Järnvägsmännens bryggor och tar av sig sina kläder, inte alla, för det här är inte den typen av berättelse, men nog för att slippa bli alldeles genomblöta. Och så klättrar de ner i det isande kalla vattnet som når dem till midjorna och vadar ut tills inget längre syns av någon av dem.

”Var är båten?” Frågar Karon.
”Ser du revet där borta?” Säger jag och pekar mot den svarta stenformationen som avtecknar sig mot den lilla strimma himmel som ännu är ljus. ”Det var där jag la till i höstas”.
Och så vadar vi tills vattnet fyller våra navlar som är lika eviga och oeviga som resten av oss och vi tar några kyliga simtag den sista biten ut till stenarna och vi klättrar upp för stenarna som om vi var urtidsdjur som fått ben istället för fenor och för första gången lämnar havet för land och vi är båda alldeles blanka, blöta, som helt nya varelser. Och mina tår, tänker jag, har de blivit lite krokigare det här året? Men där ligger Karons båt och leendet han ler när han ser den, och hans mun när den ler och hans mun och herregud, hans mun, och gud som jag kysser den, som jag kysser, kysser, kysser

OCH HÄR SLUTAR ”EN ÖRESUNDSODYSSÉ”.
För denna gång i alla fall.

*1. se fjortonde kapitlet.
*2. För detta specifika syfte, vänligen se sjätte kapitlet.

Nu:

Där, vid källan, står en gestalt jag känner allt för väl.

Jag stannar tio steg ifrån. Tillräckligt långt för att hinna lyfta min bok och måtta ett hugg med ett hörn eller två – om det skulle behövas – och tillräckligt nära för att kunna prata utan att skrika.

-Är det du? Är det du som ligger bakom allt det här?

Säger jag med min mest ödesmättade röst. Det är nämligen bara den som brukar funka när man pratar med Megära. För det är hon som står där, den äldsta av Hades furier. Hon, den mest grälsjuka. Ständigt lite grön av avund. De lappade fladdermusvingarna slarvigt ihopfällda på ryggen. Det gråsprängda håret står åt alla håll och ormar ringlar sig runt armarna. Huggormar, råkar jag veta. Det känns konstigt att se henne utan sina systrar. De brukar alltid hänga ihop. Sedan några århundraden tillbaka oftast i sällskap med Odysseus.

-Ja det har varit jag, hela tiden, säger hon och ser rätt nöjd ut.

Jag har vetat att hon och systrarna har magiska krafter och kan slå i folk lite vad som helst när de känner för det. Jag har ju det. Men jag hade aldrig trott att…

Nu väser hennes ormar åt mig. Och nu tar hon fram boken, volymen, pergamentrullen – ODYSSÉEN! – som hon haft i en skrynklig Icakasse (av femtio procent sockerrör) vid sina fötter. Som om det var vilken sliten pocketdeckare som helst. Som om jag inte letat efter den i nio månader i sträck. Som om jag inte lidit!

-Odysseus skickade mig, säger hon.

-Vadå, varför?

Jag förstår fortfarande inte.

-Nej, och ingen är förvånad. Gud, vad trög du har blivit sedan du blev av med dina förmågor.

Hur vet hon det? Hon himlar med ögonen. Alltså på riktigt. Ugh, såna drama queens de där furierna, alltid varit!

Hon fortsätter prata.

-Det borde ju varit han som åkte till Helsingborg, det tycker ju alla! Uppenbarligen har han ju mycket mer star quality än dig. Traditionellt snygg. Kan segla! En riktig karlakarl helt enkelt. Om nån ska vara Hades ansikte utåt….

Jag börjar ärligt talat bli lite förbannad.

-Vadå alla tycker att det borde varit Odysseus? Säger jag. Dina syrror och du då eller? Nu vill inte jag döma någon…

Min röst är lite gällare än jag hade hoppats men så är jag också i ilskans grepp som man så lätt blir i Megäras närhet. Hon går igång på det, suger näring ur det. Och hos mig har hon förstås mycket att ta av: det är nio månaders ovisshet och olycka och pressen att vara den som ska rädda den här stan, göra alla glada och så den akuta längtan efter att få dränka händerna i handsprit, för det luktar ärligt talat väldigt illa här vid källan och den kan omöjligt (väl?) vara den hygieniska plats som den borde vara (väl!)! Det är de här tankarna som väller upp inom mig.

Jag tar ett nytt andetag och fortsätter:

-…men er incestuösa lilla grupp eller vad den nu är för nåt, har VÄLDIGT dysfunktionella vibbar. Och ”det tycker alla”.  Bara så du vet! För uppenbarligen! Tycker Odysseus! Att han kan skicka ut dig på vilket skituppdrag som helst. Ända hit upp till Sverige! Har du upplevt den skånska vintern eller!? Har han ens fixat nånstans att bo åt dig, din karlakarl?

Här gör hon en liten surmin som jag tolkar som ett nej.

-Inte ens det va? Kanske är dags att kicka ut det där gubbslemmet? Kanske skulle det vara bättre för alla!? Ni är såna jävla mobbare allihopa. Varför lägger ni så mycket energi på skit? JAG FATTAR INTE.

Hon har gapat förnärmat under min utläggning. Nu står hon helt tyst och bara tittar på mig.

Det har aldrig hänt förut vad jag kan minnas.

Och då snackar vi ett par tusen år här.

Så tar hon till orda. Långsamt.

-Det handlar. Inte. Om boken.

Sedan ökar tempot och färgen stiger på hennes kinder. Dimgrön blir blekgrön blir djupt skogsgrön. Jag får plötsligt en känsla av hur hon kan ha sett ut som sur treåring, om hon någonsin varit tre år:

-Och dessutom bokade han in mig på Villa Thalassa redan i somras! Ha! Med havsutsikt! Ha! Hela tiden.

Och lite tystare nu:

-Eller nästan. Jag har bott här nere i källan litegrann också. Men bara lite. Några månader. Det luktar rätt illa här. Det är nån som bajsat tror jag.

Och så jättetyst:

-… Det kan vara jag.

Jag låter det där sista passera. Jag är trots allt en människa. Så hon fortsätter:

-Alltså, vi ville ju bråka med dig också. Alla furierna är aströtta på dig. Alltid så jävla utvald. Alltid så speciell. Uäää, ”jag är Teiresias, jag är varken man eller kvinna”, uääää, ”jag är både och”. ”Blind men jag kan ändå se”. ”Rådgivare åt alla”. Blääää! Så sjukt PK!

Så detta handlar alltså om cis-kvinnans revansch? Eller? Karriäravund? Jag hänger inte med. Men man gör sällan det med furier.

Hon fortsätter prata. Det är bara att haka på.

-Jag fattar inte vad Odysseus ser hos dig, säger hon. Det är fucking obegripligt.

Vänta nu.

Odysseus?

Ser hos mig?

Hon noterar min fågelholksmin. Hon tittar tillbaka som om hon inte trodde på den. Himlar lite med ögonen igen. Jag tror till och med att ormarna himlar.

-Meh! Kom igen. Han har ju aldrig kommit över dig.

Mina öron hade börjat susa. Kommit över…?

-Men vad, alltså, vi har väl aldrig? Han och jag. Va?

Säger jag och snubblar mig fram på orden.

Det är något som pockar på min uppmärksamhet långt bak i minnet nu. Lååååångt, långt bak. Någonting jag definitivt trodde att jag glömt.

-ALLVARLIGT, säger hon. Ni hade ju er… grej. Då.

Jag börjar undra om hon hade rätt.

-Han verkar ju inte kunna släppa det men det är väl en sån här testosterongrej, han måste hävda sin rätt till bytet han en gång nedlade eller nåt, speciellt nu när Karon och du…

Jag kan inte hjälpa att det räcker med att höra namnet Karon nuförtiden och jag rodnar.

Megäras ögon himlar. Ormarna väser. Hon fortsätter:

-Oavsett! Det där är sjukt ointressant. För oss. Jag fattar inte vad han ser hos dig. En meningslös jävla transmänniska…

”Hallå!” Tänker jag, ”det där kommer du inte undan med MISS MEGÄRA!” Men monologen pågår och kan visst inte stoppas.

Tills den kan det:

-… Men män håller ju på och det får man ju förstå. Han är ju ändå top of the västerländska kulturkanon.

Där sätter hon punkt. Alltså de där jävla furierna.

Jag säger inget nu. Men jag kan stolt säga att jag ger henne fingret. Och två fingrar. Och lite andra tecken som jag snappat upp under årtusendena.

Och nu minns jag…

Jag minns.

Något som hände för länge, länge sedan i ett Hades långt, långt borta. En vinter när vi hade särdeles tråkigt och bredbandet var minst ett och halvt millennium från att uppfinnas.

Jag minns… Odysseus svettglittrande hår på bröstet. Hur det växte som i en virvel det där håret, jag minns hur det kändes att följa den virveln med fingret. Som en malström där på bröstet. Jag minns känslan av att följa denna glittrande malströmsvirvel med fingret ännu längre… Men sedan blir det suddigt. Hade det varit fler gånger?

Och nu ett annat minne. Odysseus ny i livet efter detta, odödligförklarad av gudarna. Odysseus i en grotta i Hades, ensam, sårbar, jag känner ömhet för honom! Jag har tagit honom under mina vingar. Vi känner ju varandra sedan innan. Jag hade siat då, och han hade lyssnat. Och nu hade vi… (jag ryser lite vid minnet, det här är så skämmigt, jag kan inte berätta). Men jag minns det där sättet han oljar in sitt skägg när han tagit sitt bad. Hur han värmer oljan i sina händer först. Sedan för dem genom det gyllene skägget, sedan sin lockiga kalufs och sedan samma… I mitt hår. Jag minns hur varma hans händer kändes. Och hur lika våra händer kändes. Som om de passade perfekt ihop. För en stund.

Men sedan hade det ju tagit slut. Det där som hände då, evigheter bort. Kanske hade jag varit ledsen. Kanske hade han?

Men det var ju så länge sedan. Åren hade gått, minnena bleknat. När man kommer upp i några människoåldrar blir alla oförätter till slut inte så viktiga. Bland annat för att de blir så himla många! Man kan inte hålla isär alla.

Jag bringas tillbaka till nuet av att Helsingborgs klocktorn klämtar. Åtta slag.

Megära och hennes ormar stirrar surt på mig.

-Vad jag inte fattar, säger jag, är att om det var du som låg bakom alla spökinslagen, spindeln, den där läskiga logen, ljudeffekterna – det är ju egentligen väldigt begåvat. Du har ju en massa talanger. Jag menar, jag har aldrig hört dig spela aulos förut, jag hade inte en aning om att du kunde ens! Varför gör du inget vettigare av det än att vara Odysseus… stand in-tjej?

Hon är tyst. Blänger på mig. Säger sedan, mycket korthugget och tyst så att nästan ingen skulle höra det, ingen som inte tränat sin hörsel under årtusenden av pådyvlad blindhet i alla fall:

-Jag har ju inte direkt haft den mest närvarande farsan. Det har inte syrrorna heller. Så det kanske handlar om bekräftelse. Eller nåt.

Ett plingande, klingande ljud bortifrån Konserthuset får oss båda att plötsligt lystra till. Det låter som en lyra. Är det Megära som projicerar? Men hon ser lika förvånad ut som jag.

Vi spanar neråt stora entrén.

-Men, det är ju Hermes? Säger Megära och låter uppriktigt förvånad.

Och det är det verkligen. Gudarnas budbärare helt klädd i guld och i sina bevingade gyllene high-tops specialdesignade ihop med en känd sneakerfabrikant som jag inte tänker nämna vid namn – för det här är inte den sortens blogg – det är Hermes som står där med lyran i högsta hugg.

Han har sett oss och vinkar.

Megära och jag tittar på varandra och tänker tydligen samma sak. Vi småspringer över vägen som ligger öde och tom, ner mot Konserthuset som lyser vitt i den blånande majkvällen.

-HEJ! Säger Hermes och ler sitt bredaste leende. Han är en såndär kille som alltid verkar göra det.

Och så pratar han i versaler. Snabbt går det.

-SKA NI OCKSÅ VARA MED PÅ MÖTET?

-V-…

Jag hinner börja ett ”Vadå möte?” men kommer inte längre än första bokstaven.

-KUL! Hugger Hermes in. JÄTTEKUL! RESTEN BORDE VARA HÄR SNART.

-Resten? Väser Megära blixtsnabbt. Hon vet hur man handskas med Hermes. Attack!

-JA! Säger Hermes och ler lite förskräckt åt Megäras bett i frasen. STORA SYNDIKATSAMMANKOMSTEN, ASSÅ. BÖRJAR ÅTTA PRICK.

Han ser sig om över sin ena guldbeklädda axel bort mot Öresund. Rynkar sin gnistrande panna med en bekymrad min, ovanlig för Hermes, och säger:

-KONSTIGT, DE BORDE VARA HÄR NU. DE SKOLA KOMMA IFRÅN NORR OCH IFRÅN SÖDER, FRÅN VÄSTER OCH FRÅN ÖSTER…

Då svischar det till i luften som om något stort kommer flygande, och en doft av nyligen kemtvättad vadmal når min näsa. Det är Död’n! Med sitt kritvita anlete. Och i sina armar har han Thora. Han måste ha svängt förbi Kullaberg på vägen från Hovs Hallar och plockat upp henne.

Död’n spricker upp i ett leende när han får se mig och vinkar glatt. Thora verkar inte ha känt igen mig däremot, kanske är hon faktiskt så närsynt som hon ger sken av. Eller så fejkar hon. Jag tänker då inte kämpa för att få hennes uppmärksamhet.

Hermes har plockat fram ett litet spiralanteckningsblock och en stiftpenna ur sin gyllene klädnad. Också de i guld. Han antecknar högt.

-DET VAR TVÅ TREDJEDELAR AV NORRGÄNGET DET. KOM PER LUFT.

Skriver han.

På andra sidan vägen, på den breda trottoaren ser jag nu några välbekanta kvinnor komma gående taktfast i bredd i överraskande snabb fart. De tre nornorna!

-SÖDERGÄNGET KOMMER HÄR, BRA, BRA, BRA! TILL FOTS NOTERAR JAG.

Hermes antecknar.

Nornorna har kommit fram till entrén och nickar nådigt åt mitt håll. Jag nickar tillbaks.

-Vi har nu anlänt för att vara med på det här lilla mötet.

Säger de i kör. På hexameter förstås.

Hermes klappar glatt i takt.

-Hoppas att detta inte blir en onödig tidstjuv?

Fortsätter de mässa och spänner sina uråldriga, outgrundliga ögon i Hermes.

-VI VÄNTAR BARA PÅ NÅGRA TILL NU. DE SOM HAR REST LÄNGST. ELLER RÖR SIG LÅNGSAMMAST.

Säger Hermes lugnande.

Då låter ett vinande ”OOOOooooOOOOooo” bakom oss och en av entrédörrarna slås upp. Vi hoppar nog alla till en smula men Hermes hoppar högst av alla.

Ut sveper ett, ja, i brist på bättre ord, spöke. Av manligt, aningen barskt utseende med skarp näsa. I en påfallande funktionalistisk, helvit klädnad av stadig lärft. Ingen detalj ser ut att ha sytts i onödan, allt har sin plats ner i minsta knapp. Och de finns det inte många av.

-ÅH, HERR MARKELIUS, säger Hermes lite nervöst, men fortfarande lika högt. DU ÄR FÖR TIDIG. VI ÄR INTE FULLTALIGA ÄN.

Sven Markelius, den berömde nu döde arkitekten – för det måste vara han – suckar besviket och backar tillbaka in i Konserthusets foajé och stänger dörren efter sig.

-KVÄLLENS VÄRD, ALLIHOPA. Säger Hermes urskuldande. HAN VILLE ÖVERRASKA ALLA MED EN STÅTLIG ENTRÉ. NÅJA.

Vid det här laget är jag inte längre förvånad. Ett spöke. På riktigt. Ja, ja.

Då, från Roskildevägen och smågatorna där bortom kommer två gestalter arm i arm som jag inte känner igen fast de verkar mystiskt bekanta ändå. Två paranta damer i frisyrer som har tagit tid och skor med praktisk kilklack. Den ena ser lite medtagen ut, ja det gör de nog båda, där de går och stödjer varandra. Men den ena mer än den andra.

-OCH HÄR HAR VI DEN ÖSTRA FALANGEN! Trumpetar Hermes nöjt. ALLIHOPA, VÄLKOMNA OLGA OCH HENNES SYSTER TILL HELSINGBORG. BRA JOBBAT, KÄRA DAMER.

”Olga!? Det är verkligen hon!” Tänker jag. Och: ”Vet Stefan?” Och så skymtar jag ett blänk av silver genom en diskret glipa i Olgas nätta kappa och blir alldeles rörd. Tänk att de hittade varandra ändå.

Jag hinner varken presentera mig eller fundera mer över Olgas och systerns strapatser, eller vad detta möte och detta Syndikat egentligen handlar om förrän Hermes yttrar sig igen.

-OCH DÄR HAR VI SISTA PUSSELBITEN I LAG NORD. VÄLKOMMEN DU GRÖNSKANDE GUDOM!

Vi vänder oss alla om på nytt, och nu vet jag inte vad jag ska säga. För det är ju Bengt däruppe i backen! I full blom! En gud? Det borde jag kanske ha anat.

Åh, Bengt.

Men – hur? Har han vandrat hit med rhododendronrötter och grenar som en ent? Det går ju inte snabbt, det ser jag ju.

Men plötsligt stannar Bengt mitt i ett ytterst långsamt, knakande steg. Det är då vi alla hör mullret utifrån havet. Ett muller som bräcker alla andra muller, ett dån utan dess dånande like!

Olga ropar till i förskräckelse, hennes syster lägger en beskyddande arm om henne och lutar sitt huvud mot hennes.

Vi andra springer, vi tar torget mellan Konserthuset och Stadsteatern i några få steg för att få en bättre vy över Öresund bort mot Gröningen där jag en gång klev i land den där ödesdigra dagen i september. Och vid horisonten stiger en våg, en jättevåg upp ur havet och på dess krön ett skepp med ett enda segel och åror längs med sidorna.

Jag känner väl igen sorten. Det är Odysseus skepp. Vågen rör sig snabbt över Sundet och bär skeppet framåt som fort att det ser ut att växa, från liten prick, till en ärtas storlek, till ett flaskskepp, till en fullstort fartyg och jag tackar den lyckliga Coronastjärnan att inga andra båtar trafikerar Sundet denna kväll.

Så sänker sig vågen och planar ut precis i lagom tid för Odysseus birem att angöra den största av Järnvägsmännens bryggor.

Hermes pilar före oss och vi ser hur han gör sig redo uppe på trädäcket. Lyfter sin lyra och slår an första tonerna i en välkomstserenad. Jag kan redan gissa vilka Odysseus har med sig ombord. Först kliver Pluto iland, dramatiskt klädd i helsvart med swooschande mantel och allt. Hermes bugar djupt utan att sluta spela. Odysseus kommer knatandes strax därefter, lite för nära inpå kungen av dödsriket för att det egentligen ska vara korrekt. Men han har aldrig brytt sig om sånt. En kronprins – om han får säga det själv. Hermes bugar inte lika djupt, noterar jag nöjt.

Efter Odysseus kommer Megäras två furiesystrar, de är lika varandra alla tre men till skillnad från Megära har de inga slingrande ormar kring sina armar.

Till årorna har Odysseus beordrat ett antal ur Hades allmänna ofrälse. Sådana som mig, eller med ännu mindre krafter än mig. Som får vara glada att de får vara med och ro ända till Skandinavien även om de får ömmande blåsor.

Jag känner med dem, jag kanske till och med kommer köpa dem lite skavsårssalva men det är trots allt inte dessa tappra själar jag letar efter när jag sveper med blicken över skeppets besättning. Det är någon annan.

Och då ser jag honom. Högrest och allvarlig står han där vid rodret längst bak i båten, som vanligt. Lite fårad, i sin slitna gamla sweatshirt, den som han alltid har. Mig har han inte sett än men jag tar chansen att titta på honom, ja verkligen se honom. På allvar, för första gången.

Karon.

Det sista och avslutande kapitlet i berättelsen om Teiresias öden och äventyr i Helsingborg hittar du på denna blogg den 21 maj.

Så Helsingborg behövde mig. Staden som såg så inbjudande ut på ytan – den låg ju så vackert där vid vattnet! – hade alltså ett segregationsproblem. Sedan gammalt. Norr för de bättre bemedlade, söder för de fattiga. De andra.

Och det verkade nästan… som att de styrande i staden ville ha det så.

Hade jag förstått nornorna rätt? Det var naturligtvis part i målet de också, det var väl egentligen alla när man tänkte på det.
Jag undrar ibland vad som driver folk att hålla folk isär. Från folk.

När man har levt ett tag som jag, ett par tusen år eller så, ser man samma mönster upprepas gång på gång på gång. Ibland våldsamt och synligt: ”Nu stänger vi gränsen”. ”Nej, nu bygger vi en mur”. ”Va, ska ni ha era renar här som ni haft i tusentals år!? Men vi är ju här nu”. Eller: ”Nej, de där får inte bo här med resten, de får bo i det här ghettot”. Ibland mer osynligt, genom att man bara låter saker vara som de alltid varit. För att det är mer bekvämt så. Och så smyger man därifrån, drar igen dörren tyst bakom sig. Åker hem till norr, eller var man nu bor. Tar en gofika istället.

Nu kanske jag var fördomsfull.
Jag undrade bara om en enda människa egentligen kan göra någon skillnad? Speciellt inte en asnojjig, före detta odödlig, människa.
För ibland orkar den där människan inte vara någons alibi. Och definitivt inte en hjältefigur. Inte ens när det är fucking nornor som frågar och man, som av en händelse råkar vara invandrad transperson med erfarenheter som uteliggare, tillfälligt anställd på ett konserthus i en mellanstor svensk stad hemsökt av ett nytt coronavirus.

Jag hade andra mer akuta problem. Och bara tre kapitel kvar att lösa dem på, inklusive detta!

Och nu var jag tillbaka på konserthuset, på väg upp med hissen när telefonen sa pling så att jag höll på att hoppa högt.

Jag hade inte tvättat händerna sedan nornorna bjöd på handsprit på sin salong. Allting hade ju blivit lite svårare sedan jag klev ut ur Kulla(mannen)kvinnans grotta, till exempel att engagera sig fullt ut i andras Viktiga Frågor. Och hantera en telefon.

Jag försökte aktivera skärmen med hjälp av en knoge istället för troligt smutsig fingertopp men den reagerade inte på knogens spetsiga dutt. Det bar mig emot i varje fiber att göra det, men skärmen måste vidröras. Nyfikenheten vann. Pekfingret nuddade telefonen det snabbaste jag kunde. Om det var Karon skulle jag kanske till och med…

Det var ett meddelande från Stefan.

”Jag önskar verkligen att jag också var odödlig.”

Jag gissade att det hade oron för Coronaspridningen att göra. Jag hade inte hjärta att säga att också Teiresias var öppet mål för Covid-19 numera. Precis som varje Svensson, Jonsson, Solyom, Pettsson och Findus och den och dens moster och gamla faster. Att jag kanske till och med tillhörde riskgrupp nu för tiden, på grund av jättegammal. Kanske borde jag ha sagt det här till honom av solidaritetsskäl, men att glida med besudlat pekfinger flera varv över skärmen pallade jag helt enkelt inte.

Jag borde nog göra en mindfulnessmeditation när jag kom tillbaka till rummet, jag hade hört att det skulle vara bra?

As if.

Pling igen.

Stefan.

”Vi är lite oroliga här. Du vet, svärmor?”

Pling.
”Hon åkte till Japan för att ta reda på vad som hänt med Olga precis innan gränserna stängdes till Danmark. Vi har inte hört något från henne sedan dess. Flera veckor nu.”

Jag hade vid det här laget klivit ur hissen på våning sex, lirkat upp vikarienyckeltaggen ur fickan i en valhänt klyka mellan pek- och långfinger, öppnat dörren genom att klämma tag om handtaget med armvecket (!) och sedan in på administrationstoaletten där tvål och vatten och engångsservetter fanns.

Ljuvliga tvål. Och ljuvliga engångsservetter! Som man kunde slänga när man var klar med dem! Jag använde tre (kanske fyra). Träden fick jag spara på en annan gång.

Jag fick genast mycket dåligt samvete över detta.

Men det hindrade mig inte från att gnugga ännu en fuktad papperstuss över telefonen samtidigt som jag bad till kommunikationsgudarna i Olympen att den tålde det, och att coronavirus definitivt inte gjorde detsamma. Och sedan! Sedan svarade jag Stefan.

”Vad tråkigt att höra. Hoppas hon snart är hemma!”

Och sedan funderade jag lite. För det var något han hade skrivit sist. Kunde jag fråga om det utan att låta som om jag inte brydde mig om stackars svärmor? För det gjorde jag ju. Utan att ha träffat henne.

”Måste bara fråga” skrev jag. ”Ni har alltså ett mausoleum?”

Svaret dröjde inte många sekunder.

”Ja, den delen av familjen. Som härstammar från shogun” skrev Stefan.

”Nä nu driver du?” skrev jag.

”Nej då!”

”Men det är bara för… bra. ” svarade jag.

”900-talet”. Skrev Stefan.

”Självklart. Det bästa seklet.” skrev jag och fortsatte:

”Jag ser framför mig tant Olga. Irrandes runt vid ruinerna av Fukushima. Helt klädd i silver.”

”Hon har ju i så fall haft alzheimer i 15 år” svarade Stefan.

Fniss. Gulp. Det var mycket uppdämd coronaskräck som behövde komma ut. Men man kan ju inte skratta åt Alzheimer. Väl? Jag höll tillbaka ett garv trots att det inte fanns någon där som kunde höra mig men det blev ett konstigt näsfrust långt bak i svalget istället.

”Får. Inte. Skratta”. Skrev jag till slut.

”Jag ska sluta.” Han avslutade meningen med en skrattgråtemoji.

”Men klang och jubelsång över det faktum att Olga kan vara VID LIV” skrev jag.

Sedan kom det inga fler svar.

Var var hon, lilla svärmor? Tänkte jag. Och tant Olga. Måtte detta sluta lyckligt.

Ett pling till.

Jag såg fram emot mer tantnyheter när jag plockade upp luren.

Men det var något helt annat.

”Jag har sett dig. Jag vet var du är. Jag trodde väl att boken var varning nog. Men det hjälpte inte. Jag trodde att flöjtspelet skulle få dig att fatta. Men det hjälpte inte heller. Nu är det dags. Du möter mig vid Sofiakällan om fem minuter! Annars går det dig illa. Ps. Jag vet vem du håller kär.”

En kall hand grep tag om hjärtat. Karon.

Sofiakällan? Det var väl den där bedagade gamla saltkällan från 1800-talet i backen upp till Landborgspromenaden?*

Den låg inte långt bort, bara ett stenkast.

Jag hade inte mycket att försvara mig med. Men en av mina älskade böcker, ”Orlando” hade vassa hörn. Nu stoppade jag den i fickan och gav mig ut. Ut för att möta fienden.

Upplösningen av ”En Öresundsodyssé” närmar sig med buller och bång. Blott två kapitel återstår och nästa hittar du på samma plats, samma blogg den 10 maj.

*Jojomen, vattnet i Sofiakällan är saltare än Öresund, och springer – för Helsingborg ska ju alltid vara värst – upp ur en salttäckt med anor 250 miljoner år bakåt i tiden. Då världen fortfarande var en enda superkontinent, mänskligheten inte ens var påtänkt, och urbläckfiskarna simmade runt i havet utan en aning om att de en dag skulle bli fossil i stentrapporna på Helsingborgs konserthus. Samma bläckfiskar som – precis som Karon brukar påpeka för Teiresias – är de enda varelser som egentligen är riktigt annorlunda mot allt annat här på jorden: ”Underbara freaks med tre hjärtan och jag vet inte allt.”

Sjung, O gudinna om klicketi-klacket av stickor mot stickor.
På salong ”Nour och Nour” bjuds ni alla in för en klippning.
”Förr eller senare klipper vi garnet därhelst vi behagar,
Fixar frisyren så länge ni lever och orkar.”

Där sitter vi, nornor, och skrattar bland våra trådar och garner
Stickar, ”som om vi var svenskar, som pysslar och sippar vårt kaffe”.
Men långt före svenskarna, danerna, goterna, jägarna, samlarna
Då fanns vi här, före alla de andra, med saxen mot tråden!

Redo var vi, vi väntade på er, på era öden.
Så kom in, gamla grek! Stig du på och kom in i salongen.
Lockarna växer på nytt eller hur, ja visst gör de däruppe på hjässan?
Stig på, slå dig ner, såhär kvinnor, ja kvinnor emellan.

Låt oss hålla i saxen och klippa lite på toppen.
Eller helst spara ut? Låta vara i väntan på intet?
Din skräck för att inte va’ med, för att inte bli godkänd,
Anar vi alla, förstår, vi vet ju precis hur det känns,
Att sticka ut fast vår hud bär den första nyansen som funnits.
Så gå inte än, du har inte gått fel, du har funnit rätta adressen.

-Slå dig ner, Teiresias. En kopp kaffe? En tidning? Lite handsprit? Säger nu norna nummer två.
Och Teiresias sätter sig i en ledig frisörstol.
Det finns bara lediga.
Norna nummer tre tar vid:

Du är rädd, har fått livet åter, vill inte förlora.
Men smittor och virus har inget att sätta emot några nornor.
Terapi? Kanske det, kanske nja, vem vet vilken roll som det spelar?
I en stad som är delad itu är du den som luckrar upp gränsen.

Nehej, du vill inte va’ med, du har inget med detta att göra?
Men sjung, O gudinna, om sorlet vi hör ifrån Plantan, från Söder.
När ska vi mötas, vi som bor här – och alla därborta?
Varför just Helsingborg? Bara början, sen tar vi resten av världen.
Staden som delats på mitten ska åter bli en, om du hjälper.

Teiresias ser frågande på sina värdinnor.
De ser tillbaka. Genom och bortom.
-Förstår du?

Låt oss måla upp en bild av hur staden byggdes:
Förr var det klass emot klass, en på Norr, en annan på Söder.
Nästan som om politikern sa: ”det är evigt, ja, praktiskt,
Helsingborg är nu skapt som det är och den sanningen håller.”
Nästa grupp flyttar in och då fortsätter inslagna vägen.
Var sak för sig och mänskan i hål som grävts av någon annan.

Men vi är en del av problemet om vi inte gör något åt det.
Minns ni, systrar, vi gick på konsert i Markelius hus?
Ett av alla exempel men för att vår gäst ska förstå oss:
Hur mycket vi bröt av mot den vita fasaden.
Musiken var bra men vi gör inte om det, gudom till trots.
Ingen vill känna sig ensam och udda, udda och ensam.
När ingen finns där att dela sin ensamhet med.

Du säger ”Lyssna, det där börjar ändras, jag vet det,
jag, en extern kompetens som har anställts att ändra i grunden”
Men, kära du, vad händer när projektet är slut då?
Vi känner mänskor, vi vet att de gillar att snacka,
Vitt och brett om förändringsarbetet som görs var minut.
”Integrationen är viktig” men vad görs faktiskt åt saken?

Vem tror du får skulden när samhällssmittan är över?
Vem tror du får skulden när ekonomin går i kvav?

Teiresias svarar inte. Nornorna ler fortfarande. Men inte deras ögon.

Så, sjung, O gudinna om klicketi-klacket av stickor mot stickor.
På salong ”Nour och Nour” bjuds ni alla in för en klippning.
”Förr eller senare klipper vi garnet därhelst vi behagar,
Fixar frisyren så länge ni lever och orkar.”
Det gäller er alla på vår lilla salong här på jorden:
Förr eller senare dör ni, så vad gjorde ni under tiden?

That’s life.
Ja, jag var alltså vid liv igen. Jag, Teiresias. Vid liv!

Kulla(mannen)kvinnan hade inte talat osanning. I alla fall inte om det här. Jag kunde känna det i varenda vinkel och vrå nu, den där livskraften som, ärligt talat, hade varit så skön att vara av med i de nästan tre tusen åren då jag varit utan.

Det är lätt att glömma bort hur det känns att vilja så mycket och känna ännu mer – allt sånt där som förr eller senare stannar av när man skvalpar runt i sin egen lilla pöl av tidlöshet, som en Millennium Falcon ensam i världsrymden. Jag tänkte på Star Wars episod 4, som var allas favorit när vi körde syntolkade blockbusters i Hades sista fredagen i månaden (allas favorit utom Odysseus och när han inte gillar någonting gillar inte furierna det heller men ingen saknade dem särskilt mycket på filmkvällarna ändå). Och jag insåg nu för första gången att Karons näsa och truliga underläpp faktiskt hade vissa drag gemensamt med den oförlikneligt charmige rufflaren Han Solo.

Längtan slog till i bröstet med överljudsfart!

Shit.
Jag hade glömt att det plötsligt fanns så oändligt mycket att vara rädd för.

Om jag var dödlig igen, betydde det att jag skulle dö snart?

Och var skulle jag göra av all den här längtan, för den fanns ju där? Efter att höra ihop med någon, trulig underläpp eller ej. Men det spelade kanske ingen roll i det stora hela vad jag kände eller inte om det ändå skulle ta slut snart. Om JAG skulle ta slut snart. En odödlig och en dödlig som älskar varandra HAR JU ALDRIG NÅNSIN FUNKAT.

…Eller?

Jag ska låta er slippa alla de nesliga detaljerna i min återresa till Helsingborg, staden som behövde min hjälp, vad som nu menades med det. Men jag hoppade i alla fall till en smula när jag slängde ögonen på mobilen och såg att dagens datum var något helt annat än det varit när porten till grottan öppnades.

Det var 2 april – det hade gått två veckor ute i den vanliga världen medan jag var därinne och fick universums mest luddiga spådom någonsin.

Och nu var världen verkligen en annan.

När jag satt på det ödsliga Pågatåget tillbaka söderut med två andra resenärer i varsin demonstrativ ände av vagnen – och där den kompakta tystnaden endast bröts av knäppen från handspritflaskor som öppnades och stängdes, ljudet av händer som gnuggades intensivt mot varandra och doften av dunstande alcogel – trillade alltfler nyhetsnotiser in i telefonen.

”Flacka kurvor”. ”Flockimmunitet”. ”Såhär många smittade finns det just nu i Skåne, Sverige, världen”. Och: ”Konserthuset streamar med framgång”.

Jag hade inte haft en aning.

Och först tänkte jag: stackars dessa människor. Jag som har sett så många snuvor, flunsor, sjukor, brännor, soter, pester, epidemier och pandemier komma och gå, från min säkra position i Hades.

En del av dem gick över innan de riktigt börjat. Ibland var rädslan för vad som skulle kunna hända det allra värsta. Ibland inte.

Och sedan tänkte jag: DET GÄLLER JU MIG OCKSÅ NU!

Förbannande. Extremt otajmade. Skitliv.

Jag fick plötsligt lust att tvätta händerna som om det inte fanns någon morgondag. Att inte nudda några ytor.

Men vad var det hon hade sagt där i grottan, den moraliskt tveksamma lilla mullvadspersonen? KBT-hjälp? Terapi. Företagshälsan.

Ja! Jag var en människa nu! Och jag behövde hjälp!

Jag knölade fram lappen som hon hade gett mig. Där stod en adress. I Helsingborg.

Jag skulle garanterat inte hinna fram förrän till kvällen.

Om jag skulle stå ut tills imorgon måste jag helt enkelt ta till det riktigt hårda artilleriet.

Fly in i RuPauls Drag Race! Gräva djupt i internets inre efter klippet från den första lågbudgetsäsongen när Nina Flowers, min all-time favourite, äntligen får det erkännande hon förtjänar.

För: livet, ändå. Hoppet om att allt, mirakulöst, ändå måste ordna sig till slut. Till det bästa.

Nästa kapitel i den vidunderliga sagan om Teiresias skånska djupt allmänmänskliga äventyr hittar du här, på samma plats, samma blogg, den 19 april.

Ju längre vi gick in i grottan med taket högt som i kyrkan sänkte sig en känsla av yttersta missmod över mig. Någonting var fel. Det hade börjat krypa av olust i underarmarna, vaderna, ett kryp som blev ett pirr som blev till darr som blev till skak. Magen protesterade, kväljningarna började komma. Jag kände igen den här känslan nu. Känslan ”MÅSTE FLY-HEM-KRYPA NER UNDER FILT-HJÄLP”.

Men bakom mig och Kullamannen som var en Kullakvinna och som hette Thora var porten stängd och inget hördes längre av yttervärlden.

Vår sakta mullvadsgång hade tagit oss djupt in i grottan tills den till slut hade nått sin ände: en mörksvart bergvägg vars fuktdroppar följde dystra diken i stenen, och vid bergets fot en tänd lägereld som brann med blekblå låga. Röken ringlade sig upp i grottans topp. Kanske fanns det en osynlig öppning någonstans högt däruppe. Ett vindöga.

-Det är snart dags för vårflytten, sa Thora. Det är bara på vintern som jag bor här för då är det ingen annan jävel som är i krokarna.

Jag hade fullt upp med att försöka hålla ett alldeles nytt skak i käkmusklerna under kontroll. Men jag klapprade i alla fall fram:

-Var bor du på somrarna då?

För att vinna tid. För att vara artig.

-”Kullamannens grav” ovanför Ransvik. Du vet, där de dyker.

Jag svarade inte.

-Sportdykare bryr sig mycket lite om mytologi och jag har tröttnat på turister. Och på Lars Vilks. Så där kan man ha en lugn industrisemester, hue hue hue.

Hon rosslade fram ett rossligt garv.

-Så, Teiresias! Sa hon och nu var plötsligt blicken skarp som stål bakom glasögonen. Du har kommit för att få hjälp.

-Ja, svarade jag. Men det går ärligt talat jättebra om hjälpen uteblir också. Jag kan… Vi kan…

-Näjnäj, sa hon. En spådom ska du ha, det ska du.

Jag stod tyst. Funderade på hur jag skulle ta mig ut på bästa sätt. Vem visste vad Kullakvinnan kunde ta sig för om jag försökte mig på en tjurrusning mot porten?

-Du är rädd ser jag. Sa hon. Rädd för mig. Men jag är som du. Eller… sa hon och la huvudet på sned och plirade mot mig.
Ögonen hade ändrat karaktär igen.

-…Eller som du var förr. När du inte behövde ögon för att se allt det som andra inte kan.

Det blev tyst en stund.

-Nogsnackat, sa hon kort och stack in sina båda rynkiga händer – vars fingrar var oväntat långa såg jag nu – rakt in i den blå eldslågan.

Hon blundade och hennes läppar rörde sig, utan att det kom ett ljud över dem. En flamma slog upp med ett fräs och jag backade bakåt ett steg, sneglandes mot porten.

Då tog hon till orda, och nu var teaterrösten tillbaka, eko, malmklang och allt.

-Glöm det, sa hon. Du går härifrån när jag säger till, inte förr.

Jag stannade på fläcken och höll andan. Hennes händer var fortfarande omslutna av elden. Hon rörde inte en min.

Så släppte hon teaterstämman fritt igen:

-Stjärnorna säger mig att du är på jakt efter något du förlorat. Och du har förlorat allt så du har en del att stå i. Har jag rätt?

-Allt kanske var att ta i men ja, du har rätt, sa jag.

-Du söker svaret i musikens tempel men det är någon som vill dig illa. Har jag rätt?

-Ja. Ja, du har rätt.

-Allt kommer att visa sig. Det du väntar på är Återkomsten.

-Återkomsten av vadå?

Hon ignorerade mig, eller hörde kanske inte.

-… Men du måste möta dina rädslor, Teiresias. Kasta dig rakt in. Det du tror är omöjligt är kanske det men också – kanske inte.

Hade hon lite koll trots allt?

-Du har någon i ditt liv som vill dig gott.

Det där ville jag inte svara på.

-… och det är inte alla förunnat. Men låt inte den personen vänta på dig. Du har inte all tid i världen. Också ditt liv har en ände trots allt.
Vadå? Jag kände hur en isklump av onda föraningar började växa i bröstet igen.

-Vad menar du? Frågade jag och rösten var gällare när den kom ut än jag hade hoppats.

Hon drog händerna ur eldsflammorna. De var oskadda, utan minsta skråma. Hon tittade på mig med plirblicken och sa, utan malmklang:

-Ja, det betyder att du inte är odödlig längre, min vän. En vacker dag kommer livet ha tatt slut.

-Men… sa jag och kom av mig direkt.

-Har du inte märkt det själv, Teiresias? Har du inte märkt hur du upplever världen annorlunda än innan? Hur hjärtat slår obehagligt hårt. Har du inte märkt att ditt hår har börjat växa?

-Va? Nej, men det har det väl in-

Jag kände med handen över huvudet. Kanske att håret faktiskt kändes lite längre. Och polisongerna lite lockigare, nu när jag kände med handen. Jag såg mig aldrig i spegeln nu för tiden, det brukade inte vara någon mening, saker förändrade sig liksom inte. Det fick vara som det var. Eller det brukade få vara så. Förr.

Men det började gå upp för mig att hon kanske hade rätt. Livet hade börjat röra på sig i min kropp och det var inte alls vad jag ville. Livet nej tack!

-Snart börjar naglarna växa igen, sa Thora. Men de brukar ta lite längre tid på sig efter ett sånt här långt uppehåll med livsspannet som du har haft. Hur länge är det nu? 2000 år lite drygt?

Jag tänkte inte svara på några frågor innan jag fått svar på mina.

-När hände det här? Var det när jag fick synen tillbaka? Är det du som har gjort det här mot mig?

-Det är inte viktigt, sa Thora och tittade på mig under glasögonen med outgrundlig min. Du är inte det viktiga.

Vi var båda tysta, tittade på varandra utan att blinka en kort stund.

-…Det är det Helsingborg som är, sa hon sedan. Helsingborg behöver din hjälp.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

-Jag förstår inte, hur då? Helsingborg?

-Låt mig berätta en saga för dig om Helsingborg, sa hon. Har du tänkt på hur staden rinner upp på en åker vid Laröd, som ur intet. Hur den prålar upp sig till en kuliss där på Järnvägsgatan?

-En kuliss?

-Ja, en kuliss. Värdig en västernfilm. Höga hus runt en boulevard, praktfullt! Men sedan – inget mer. Har du inte märkt hur snabbt Helsingborg sedan tar slut?

-Nej?

-Teiresias, du har då verkligen blivit människa! Sa hon med besvikelse i rösten. Har du inte märkt hur staden är delad i två?

Jag kom att tänka på vad Kallis-mannen i bastun hade sagt den där gången. Att norr är norr. Kanske var det så hon menade. Men vad hade det med mig att göra?

Jag hann inte fråga för nu var det som om Thora plötsligt fick bråttom.

Hon började fösa mig i riktning mot porten.

-Jaja, Syndikatet sa till mig att du skulle vara rätt person för jobbet. Men de kanske hade fel, kanske börjar de bli lite gamla de också, vad vet jag. Men nu har jag inte tid med dig mer, nu får du gå.

Syndikatet?

-Men du måste förklara vad du menar, sa jag medan hon föste mig framför sig med små, små mullvadshänder.

-Det finns annat man kan göra här i livet än att förklara saker. Men… jag tycker du ska söka KBT-hjälp för din ångestproblematik. Det tipset kan jag ge dig. ”Det inre leendet” ska vara en bra övning har jag hört. Här har du en adress till en bra.

Hon knycklade ner en lapp i handen på mig, med bokstäver skrivna i spretig stil. Gav mig inte en chans att få en syl i vädret.

-Företagshälsan på Konserthuset kanske kan hjälpa till med det ekonomiska. Så! Tack för mig! Den här omgången var gratis och ja – brasan brinner med äkta stjärnstoft. Ajöken!

Hon knuffade ut mig genom porten och stängde om sig innan jag hann protestera.

-Men… sa jag till tomma luften.

Vad var det som hade hänt därinne egentligen?

Då öppnades porten igen. En liten, liten springa.

-Just det, medan du var här inne i berget har typ hela västvärlden infört mötesförbud och stängt ner skolor och sånt och det är en massa folk i karantän. Tänkte att det kan vara bra att veta nu när du är dödlig igen. Haj!

Och där stängdes porten om Kullamannens kvinnliga alter ego. Blev Teiresias klokare av detta? Blev vi? Fortsättning följer den 2 april, för detta bloggepos lägger knappast ner i virustider. Närå!

Detta har hänt: Sedan den blinde siaren Teiresias, halvkändis från den grekiska mytologin, förtöjde vid Helsingborgs stränder har inte mycket gått som det var tänkt. Siaregenskaperna är borta, synen förvisso tillbaka men den förstaupplaga av ”Odysséen” som var i Teiresias ägo är spårlöst försvunnen. Mystiska sms antyder att någon spelar vår huvudperson ett grymt spratt. Teiresias har dock fått en tillfällig projektanställning på Helsingborgs konserthus som extrakompetens inom mångfalds- och funktionsvariationsområdet, och kanske trodde man här att turen skulle vända för vår ofrivilliga hjälte. Men oförklarliga ting händer på konserthuset: spöklika, gammalgrekiska flöjtklanger hörs eka genom våningarna, mystiska artistloger dyker upp och försvinner igen. Och är det verkligen en slump att hissen hela tiden är trasig? Inte blir det bättre av att den skånska gästfriheten till stor del verkar villkorad och att Teiresias inte vill se sina relationsproblem i vitögat. Men! Vem är denna allvetande berättare att tala om för Er vad denna berättelse egentligen handlar om. Det är bäst att lämna över till den som har tolkningsföreträdet: Teiresias själv, och när vår berättelse fortsätter finner vi hen mitt i en lerig utförslöpa på Kullahalvön, en av nordvästra Skånes mest mytomspunna platser, högt ovanför det vårvintriga havet. 

Waaaah, det är brant här uppe! 

Klonk. 

Aj. 

Nej! 

Rumpan full med jord.

Förtjänar jag detta? Verkligen?

Well, Kullamannen, here I come. Precis som jag är, vad du nu än tycker om det. 

Såhär var det. Jag hade tagit mig upp till Kullen i ett slags dimma. Flyktdimma. Först ner i den mörka magsäck som utgör Helsingborgs centralstation, även kallad Knutpunkten, till perrongen där det rann brun vätska utmed väggarna på det mest ödesmättade vis. Sedan tog jag pågatåget norrut, följt av buss, sedan till fots, med Glucks ”Orfeus och Eurydike” i lurarna, inspelningen med Iestyn Davies som Orfeus. Lite för att lugna ner det klapprande hjärtat efter mötet med den med all säkerhet människoätande spindeln i spöklogen. Och lite för att jag vet att Karon ”föredrar en kvinnlig alt i den rollen”. 

Jävel. 

Om JAG var en sångare skulle jag minsann vara en countertenor. Lätt! Och det bevisar bara att Karon inte alls… Ja, eller nåt. 

I alla fall: 

#kränkt.

Men det som jag tänkte officiellt, för mig själv, var det som Död’n sagt där i grottan för länge sedan, att om någon skulle kunna hjälpa mig så var det Kullamannen, Kullahalvöns egen legendariska spåman. Jag passade på att wiki:a honom på tåget. Mycket hittepå och ren saga om den figuren såg det ut som, men kanske också några korn av sanning: 

”Kullamannen är en legendarisk person som sägs ha levt på Kullaberg. ”

Stod det. 

””Kullamannen” har genom tiderna refererat till både verkliga personer och sagoväsen.

-Enligt en källa var Kullamannen stjärntydare och siare^[1].

-I den Själländska krönikan från 1350 står det att Kullamannen skulle ha varit en riddare vid namn Thord Knutsson Bonde —”

Det lät lovande. Men var på Kullen bodde han? Jag måste erkänna att jag var lite lost. 

Långt därnere mellan kala, beniga trädstammar såg och hörde jag hur bränningarna fräste in över stenbumlingarna. Den branta stigen var upptrampad av många fötter före mig. ”Kullamannen trail” – jag hade tänkt att jag i alla fall kunde börja där. Nu hade jag lyckats vika av leden utan att riktigt förstå hur. Nere vid vattenbrynet skymtade jag något som inte såg ut som vare sig rauk eller drivved. Vad var det? 

Ett pinnhus? Ett tältläger? Och lite längre bort en märklig, toppig stenformation som såg, ja, som faktiskt såg ut att vara gjuten av mänsklig hand. 

Aha, det kanske var den där Lars Vilkskonsten jag hade hört talas om? Den olagliga. Nimis och… vad den nu hette. Styx? Nej det var visst något annat jag tänkte på. 

Inte en människa syntes till på den steniga stranden, än mindre en Kullaman vid namn Thord. 

Konsten, konsten, konsten. 

Jag tog mig ner till stranden och gjorde ett klättringsförsök runt Nimis pinniga tornkonstruktioner och tänkte på sprawl, det där stads- och poesibegreppet… Nej, det gjorde jag ju inte, men det hade sett bra ut rent intellektuellt om jag hade gjort det. 

Jag tänkte på att 2000 år av liv och ännu mer – och så är det här jag befinner mig. Jag, Teiresias. På jakt efter en sagofigur. 

Men då! 

En klippskreva jag inte sett förut öppnade sig strax bakom… Jo, visst var det väl Arx den hette? Just det. Nimis steniga kompis. 

Någonting drog mig dit. Och det satt en träport i öppningen in i bergväggen som var full av kullaitiska strimbildningar. En träport som var omsorgsfullt snidad med mörka gjutjärnsfattningar och en portklapp mitt på, med sitt slitna handtag fästat i en femuddig stjärna. 

Det var konstigt. Det var som om den bad om att bli använd. 

Jag fattade tag i handtaget och knackade en gång. Och två och tre gånger, mest för att det kändes mytologiskt passande med ett tretal i den här miljön. Dång! Lät det. Dång, dång! Som om grottan inne i berget var lika djup och lika hög i taket som en kyrka. 

-Vad vill du, djärve främling, här? 

En dånande mäktig kontraaltstämma som kom från andra sidan träporten, fick mig att haja till så att jag nästan tappade balansen och trillade av stenen som jag stod och vinglade på.

Rösten mässade vidare: 

-På helig ort, vad söker du? 

-Öh, jag söker… sa jag och tvekade. 

För var skulle jag börja?

-Jag söker en bok som försvunnit! Och Döden sa att du kanske skulle kunna hjälpa? 

-Döden? Vem? 

-Ja, alltså, hmm. DÖD’N? försökte jag med ett mer 50-talsfilmiskt uttal.

-Jaså Död’n! sa en betydligt mindre högtravande stämma, samma kontraalt men nu med ett lätt läckage och touch av rökhosta istället för högdramatiskt teatereko. För porten hade öppnats på glänt nu. En kortvuxen glasögonprydd, mullvadslik gestalt kikade ut, höll för munnen och hostade ett par hesa host, host.

-Jamen kom in då! Kom in. Du kan vara lugn, det är inte Corona, det är bara helt vanlig giftpinne, skrockade han.

Jag knödde mig in genom dörrspringan och porten slog igen bakom mig med en dov smäll. Det luktade fuktig droppgrotta därinne, i kombination med inrökt ungkarlslägenhet. Trasmatta på golvet. 

-Är det du som är Kullamannen? Frågade jag försiktigt in i ryggtavlan på min värd medan vi tassade på rad vidare in i gången på den vindlande mattan som blev smalare och smalare och mer och mer trådsliten.

Taket var mycket riktigt högt som en kyrka.

-Du har kommit rätt, sa den kutryggiga lilla figuren och vände sig om. Fast jag är ju egentligen Kullakvinnan. Men det är det inte många som vet om. 

-Ursäkta, jag förstår, sa jag men förstod egentligen inte mycket alls. 

-Thora med ”Th” och ”a” på slutet, sa den gamla damen och räckte mig en rynkig hand. 

Jag tog den. Den var varm och behagligt torr mot min. 

-Gammal felskrivning för länge sedan, det där med ”Thord”, sa hon. Jag har inte brytt mig om att ändra. Bekvämare att vara doldis. Dessutom – it’s a man’s world. Det borde väl du om någon veta. 

Jag måste sett frågande ut för hon fortsatte: 

-Ja, jag känner igen dig från mina stjärntydningar Teiresias. Jag visste egentligen att du skulle komma, jag hade bara glömt bort det. Jag kan till och med ha haft något att göra med att du fick din syn tillbaka. 

-Va?

-Ja, eller inte, det är inte så viktigt i det stora hela. Kom med nu, så ska vi se om jag kan hjälpa dig. 

Och jag följde henne längre och längre in i grottan, för vad hade jag för val? 

Den rafflande fortsättningen på Teiresias vindlande skånska resa läser ni 19 mars, på samma blogg och samma hemsida. Dela gärna! 

Det är inte mycket som får plats i det här lilla rummet. Det är en uppsnofsad skrubb mer än en loge, lampskenet avslöjar allt. Dammråttorna i hörnen. Spindelväven i taket. En förtvinad spindel som dött med benen i en krampartad pose i brist på flugor. 

I ena hörnet står en pinnstol och på sminkbordet som hör teaterspegeln till, också det i autentiskt 30-talsskick, ligger en skrynklig liten papperslapp. Märkt med bokstaven ”T” i darrig handstil. Blyerts. 

”T” som i ”Teiresias”?  

Det är ju nästan töntigt. Som om jag levde i nån jäkla deckare. Det försöker jag intala mig i alla fall så att jag inte ska känna mig så vettskrämd som jag faktiskt är. Tänk om någon ser mig just nu? Spionkamera i spegelglaset kanske? Jag nyper tag i lappen mellan yttersta spetsen på tummen och pekfingret. Vänder blixtsnabbt. Håller andan, lyssnar.

Inget händer. 

Andas ut, läser på baksidan: 

”Vi vill inte ha dig här”.

Va?

Det är så det står. De vill. Inte. Ha. Mig. Här. 

Vilka är det som inte vill? Jag vill inte erkänna det, men mina kinder bränner. Öronen susar. Vad menar de? 

Det värsta är att jag bryr mig. Jag borde inte, men jag gör det. 

Det är samma darriga handstil som T:et på den skrynkliga framsidan, den lutar lite åt höger. Punkten aningen suddig.

Här inne vill man ju inte stanna. Jag trycker ner handtaget men inget händer. Dörren är låst. Har de låst in mig? Jag försöker igen, rycker upp och ner i handtaget gång på gång. Kallsvettig nu, på ryggen, i pannan, kan känna hur varenda en av svettdropparna tränger ut uppe på näsan, överläppen. Tänk om de ser mig…! Sitter de och hånskrattar? Släpp ut mig…! 

Det krafsar uppe i taket. 

Jag vänder mig om och däruppe har spindeln vaknat. Så var den inte död. Med de åtta benen utbredda är den oanat stor, en knapp decimeter. Kan de bli så stora i Sverige? Det är de långa benen som låter krafs, krafs mot taket. Och spindeln kommer närmare och närmare åt mitt håll. 

-HJÄLP! viskskriker jag, sådär som i en mardröm när man hör själv att rösten inte bär, att ingen kommer att höra och ingen kommer att komma till undsättning, någonsin. 

Då låter det klick om dörren bakom mig. 

Den glider upp, samtidigt som lamporna släcks runt spegeln och trapphallens ödsliga funkisljus sipprar in. Jag slänger mig ut, slår armbågen i dörrhandtaget och vet att det kommer göra ont om två sekunder men kastar mig mot trappan och tar första avsatsen i två älgkliv. Vänder mig om. Och ser att där dörren var är det bara en tom vägg. Inte ett spår av något annat. 

Men den skrynkliga papperslappen ligger fortfarande och badar i svetten i min knutna hand. 

Där lämnar vi Teiresias mitt i steget men missa inte det rafflande fortsättningen på äventyret 8 mars, internationella kvinnodagen. Då söker vår (före detta) siare hjälp hos den beryktade Kullamannen.

Saxat ur Teireisas hjärna: 

JAG KAN INTE. 

Eller: jag vågar inte? 

JAG ÄR FÖR GAMMAL. 

Fast det är ju han också. 

NEJ! 

(Jo!)

Varför var han tvungen att säga sådär just när jag var som skörast och kände mig lite förföljd och oroade mig för Odysséen och inte kunde tänka efter? 

Nu har jag halvt om halvt lovat nåt slags… ja. Och nu klarar jag ju inte det. Tror jag.

Fast. Det är väl ändå inte mig han vill ha. Det kan det ju inte vara. 

Han är väl bara lite ensam. 

Och jag då? 

Men tänk om det är så att det ändå är mig han vill ha? Och han börjar KRÄVA en massa saker nu och så kan jag inte hålla det? 

Tänk om jag bara sabbar allt? 

Fast han då! Säga att han saknar sådär… Helt utan förvarning. 

Men om…

Nä, jag är för gammal! Det här är ju som att vara nån jäkla tonåring igen. Det räcker med en gång. Olympen igen, behöva hänga med en massa fnissiga kammarjungfrur hos nån gudinna som ändå inte uppskattar denna enkla, om än unika, människa från Thebe! Eh, nej tack. 

GAH! Hundar är så mycket lättare än människor. Tänk om jag hade Kerberos här (även om det där tredje huvudet alltid har så mycket sämre andedräkt än de andra två). 

Tänk om jag ändå finge känna lukten av hans torra, varma trampdynor, den lukten som bara känns precis när han somnat! Som smörade popcorn. 

Och. 

Känna lukten av Karons slitna gamla sweatshirt. Praktisk och lite ful är den, den där tröjan. 

Praktisk så att den blir vacker.

Ren, mjuk bomull, så doftar den. 

Så doftar han!

Det borde vara omöjligt där nere i fukten i Hades men så är det med Karon.

Shit också. 

Jag saknar honom ju. 

MEN JAG KAN INTE. 

Och nu har han sms:at. 

”Ny månad hörru, nu kan du väl ringa? ?”

Smiley. 

Helvete, helvete, helvete. Förlåt, Hades, Hades, Hades.

Dörren öppnas ut mot trapphallen. Det är Fredrik Österling. Skönt att bli avbruten.

-Jaså här sitter du som en annan Tintomara, säger han när han får syn på mig och min uppgivna uppsyn där jag hukar på trappsteget framför våning sex-och-en-halv. 

-Trevligt! Säger han också. 

Vad gör han själv här på en helgdag och allt? 

Jag hinner inte fråga.

-Sonen glömde sin ”blankie”, säger han och pekar mot sitt kontor med de stora fönstren och pianot. 

-Ja, vad ska man göra? Han ler och rycker på axlarna, låser upp glasdörren, hämtar en snuttefilt som legat draperad över en av besöksstolarna framför skrivbordet. Stolar som är lite, lite lägre än hans egen kontorsstol, har jag noterat genom glasdörren. 

-Du förresten, visst sa jag att vi har fått en gnutta svängrum i budget? 

-Nej, det har du inte, säger jag. 

-Jaha, då var det nog en sån där ”jag tänkte att jag sa det” igen. Konstigt nog funkar inte min telepati på andra än mig själv. Märkligt. Men i alla fall! Det betyder att du kan vara kvar några veckor till. Om du vill. Du bidrar verkligen till huset med din närvaro, har jag sagt det?

-Nej, inte det heller, säger jag. Men roligt. Jag stannar gärna.  

Och jag menar det. 

-Bra! Vi behöver någon som kan besjäla den här kåken litegrann. Mer än spöket. 

Huh. 

-Finns det på riktigt ett spöke? Frågar jag. 

-Jag får in rapporter från folk i huset emellanåt. Oftast från Markelius sent på kvällen, att man känt en närvaro av nånting, vinddrag, såna saker. Men det är klart att det inte finns något spöke… Eller vad vet jag. Jag kommer från nåjdsläkt! Allt är möjligt. Nu måste jag rusa, säger Fredrik samtidigt som han kränger på sig jackan och är halvvägs ut genom dörren. 

-Hissen är trasig igen förresten, såg du det? Himla spring i trappan nu. 

Klonk. Dörren slår igen.

Det blir väldigt tyst här uppe om helgerna, i musikens vita elfenbenstorn när alla gått hem. Högt över Drottninggatans trafikbrus. 

Eller… Det är tyst tills det plötsligt inte är tyst längre. En ensam melodi vindlar sig upp någonstans från undervåningarna. En flöjt? Men det är väl inget träblåsrep idag? 

Förresten låter det inte som en tvärflöjt. Mer träigt, ihåligt. Om jag inte visste bättre skulle jag tänka att… Men det kan väl inte vara möjligt? 

En sådan har jag inte hört på evigheter! Inte på den här sidan av den västerländska tideräkningens början i alla fall. 

Kan det vara en… aulos?*

Det finns två trapphallar upp till sjätte våningen, en västlig och en östlig. Österling kom upp den östliga. Jag trycker nyckel-tagen mot plattan på väggen på motsatta sidan och kikar ut i det tomma trapphuset när dörren går upp. 

Det finns små söta klotlampor som sitter en och en därute på de ljusgrå slätputsade väggarna. Som bröstvårtor. Det bleka vinterljuset omfamnar dem. Sensuellt på ett minimalistiskt vis. 

Och melodin hörs starkare här. 

Jag tar några steg nerför trappan, kliver på de mångtusenåriga ammoniternas en gång så bräckliga ryggar, nu evigt ingjutna i stenen. 

En våning i taget. Melodin låter ännu närmare nu. 

Plötsligt ser jag en smal dörr i väggen som jag aldrig lagt märke till förut. 

Vart leder den? 

Jag trycker ner handtaget och… En loge? Varför ligger det en loge här? Världens minsta dessutom. Här skulle definitivt inga omfångsrika operasångare, modell Pavarotti, få plats. Möjligtvis någon tunn liten koloratursopran. 

Spegeln med sin ram av glödlampor tänds när jag trycker på en knapp som ser ut att vara intakt från tidigt 1930-tal. Knappt använd. 

Och nu låter melodin starkare och starkare. Det skär i öronen. En vass, gäll ton. Det är definitivt en aulos. En aulos på riktigt dåligt humör. Jag håller för öronen. Då börjar telefonen sms-vibrera i fickan. 

Karon igen? Hjärtat slår hårdare, både på ett behagligt och ett obehagligt vis. Jag försöker hålla för båda öronen med vänsterhanden slängd över huvudet i en konstig vinkel och halar fram luren med högern. 

Men det är inte Karon. Det är Stefan. 

”Jag har nyheter!!”

Skriver han. 

Och sedan: 

”Tant Olga, som ingen pratat med på 15 år, och alla trodde var död…”

Nytt sms: 

”…ligger inte i familjens mausoleum…!”

”Alltså kan hon fortfarande vara vid liv!”

Mystiken tätnar här i Helsingborg. Mausoleum? Vem är det som spelar? Och vad är det där för en konstig loge, finns den ens på riktigt? Fortsättning följer 27 februari. 

*Aulos är ett dubbelpipigt blåsinstrument som var populärt under antiken och tros ha anor från sumerisk tid. I Grekland blev aulosspelet särskilt stort just i Thebe (som av en händelse?) /Reds. anm. 

13 januari, klockan 04.10. Natten efter den lokala folkomröstningsdagen.

Pling.

Jag vaknar på stuberten. Sms från den okända avsändaren igen. Ingen bild denna gång. 

”Du har väl inte glömt bort att leta?” Står det. 

Och: 

”Du har väl inte gjort dig för hemmastadd?”

Det är allt, men hjärtat har redan hunnit gå i taket – du-dunk, du-dunk, du-dunk – och små svettdroppar tränger fram på näsan. Det morgonilskna, olycksbådande skränet av råkor som försöker sno daggmaskar från stadskajorna, tränger in genom takluckan högst upp i konserthuset.

Vad i hela hel-…

Ja ursäkta, jag borde inte ta ett annat dödsrike i min mun på detta vis. 

Men ska jag bli förföljd av en mystisk sms-are så kan jag väl i alla fall få något mer att gå på!

Jag mår lite illa igen. Det händer allt som oftast nu för tiden. Öronsusningar, stickningar i armarna, ilningar i tänderna. Jag börjar känna igen det nu. Känslan bedarrar men kommer igen. Och igen. Likt bränningar på ett blygrått hav. Illa, illa, illa. Jag är det arma gässet högst upp på tsunamivågen känns det som. Jag bara följer med. Bläch! 

Pling igen. 

”Vaken?”

Det är Karon. 

Åh, Karon. 

”Kan jag ringa?” Skriver han sedan. 

”Ja!” Skriver jag. 

Det går några sekunder innan signalen går fram. Min arm skakar när jag håller telefonen mot örat. 

Det är ett himla liv i andra luren. Gnäll och gnöl och Karon som suckar och pustar. 

-Tyst! Säger han, men gnölet fortsätter. 

Det är ljudet av en djupt missnöjd, trehövdad hund hör jag nu. 

-Vad är det med honom? Säger jag. Skrattar lite darrigt. En livlina som sträcks ut i natten.

-Så himla rastlös, vi var tvungna att ta en sväng till floden mitt i natten och han drog och drog och ville inte gå tillbaka hem. Jag fick släpa honom i kopplet. Sånt himla liv. Jag tror han saknar dig. Kan du säga något till honom? 

Värme i bröstet nu. 

-Kerberos då, säger jag. Lille vännen. Lille Rossi-tossi-bussi-nussi.

Gnället och gnölet lugnar ner sig till ett trestämmigt litet gny. 

-Jag kommer hem snart lilla gubben, säger jag till hunden. Jag har bara några saker att fixa först. 

Karon i luren igen. 

-Det verkar hjälpa. Det är du som behövs. Som vanligt. Jävla hund, här går man promenader och fixar trippla tuggpinnar… Hur går det? 

-Jag fick ett till sms nyss. Kryptiskt som vanligt. Känns lite hotfullt faktiskt. Jag vet inte, jag mår lite kons…

Han lyssnar inte färdigt. 

-Alltså, jag har tänkt lite, måste du verkligen hitta den där boken? 

-Jamen det är klart att jag måste. Pluto skulle ju bli…

-Men vem bryr sig? Den ökar ändå bara på Odysseus ego ännu mer.

-Jo, men…

-Det tycker alla! ”Ett mansbarns äventyr, erövringar och OEHÖRDA lidanden”. Det har aldrig varit sunt att blåsa upp en gammal rulle papper med lite bokstäver på till legendstatus. Ärligt talat. Det här är ju värsta exemplet. Penelopes story är minst lika intressant. Det tycker jag i alla fall. Men jag är förstås blott en simpel färjekarl. Hon hälsar förresten! Men…

-Jag måste hitta den, säger jag. Det var jag som tappade bort den.  

I Karons lur är det tyst och jag hör bara något enstaka sprak. Han måste prickat in bästa täckningshörnet i grottan tänker jag, och känner ett styng av saknad i bröstet.

Hemma. Ändå. Hades.

Det är tyst en liten stund. 

-Kan du inte bara komma tillbaka snart? 

Säger Karon plötsligt. 

Jag håller andan. Vad hände där? Tänker jag. 

Varför lät han så skrovlig på rösten? 

-Teiresias?

-Ja?

-Jag s-…

Sprak, sprak.

-…-knar dig. 

Vad sa han? Var det ”saknar”? 

Nä? Eller? 

För det där är en gräns som aldrig… Aldrig nånsin. 

Inte mellan oss. 

I alla fall inte förut.

Men nu är det som att det har börjat brusa i huvudet på mig. Och till min förvåning är det ord som är på väg ut ur min mun. 

-Jag sakn-… 

Säger jag men kommer inte längre för spraket i telefonen har ersatts av ett tut. 

Jag tittar på displayen. ”Du har nått gränsen för dina fria samtal den här månaden” står det. 

Jamen det var ju själva sjutton också! Precis när vår berättelse börjat närma sig en känslomässig – ja vadå? Men: ny månad, ny surfpott. 2 februari fortsätter Teiresias sin högst personliga odyssé mot okända farvatten, såväl inombords som utombords. Hej so long! 

Idag: två insikter. 

Ett: Det svåra med att vinterbada i nordiska farvatten är inte vattnets själva kyla utan attacken, bettet i vågorna, risken att sköljas av stegen och krossa skallen mot en av stenarna nedanför damernas på Kallis. Jag dör ju i och för sig inte men ett spräckt skallben är typiskt opraktiskt, även för mig. 

Två: Det är också en del av själva njutningen. Att göra det ändå. 

Plums! 

Aaaahhhhh.

Ja. 

Sådärja. 

Det har blivit några turer hit under storhelgerna. Med lite lön på fickan kan jag nu betala entré som en vanlig människa medan jag inväntar rätt dag för att ta mig till upp till Kullamannen för att få hjälp i Odysséfrågan. Jag växlar mellan damernas och herrarnas lite som det faller sig. En diskret handduk på i bastun och ingen skåning behöver undra. Jag kan koncentrera mig på danmarksfärjan som går fram och tillbaka genom sundsdiset istället. Fram och tillbaka. Till slut börjar folk anförtro sig åt varandra med viskande, bastuvarma röster. Jag ska erkänna att jag har tjuvlyssnat. 

Och jag kan urskilja två befolkningstyper. De som är tillfreds och de som inte är det. 

Deras bilder av världen går inte riktigt ihop. En del har inget alls att klaga på. För andra verkar det svenska samhället vara i totalt fritt fall. Inget är bra. Fast skälen till det är helt olika. 

-Alltså det här med att man ska välja sitt kön själv nuförtiden… Har ni sett att de till och med har såna… transpersoner i barnprogrammen på Svt? Små barn! 

Då drar jag handduken tätare runt kroppen. 

Det är lätt att jag börjar tänka saker om Helsingborgare då. Om svenskar. Men jag försöker låta bli. Det finns lika många svenskar och helsingborgare som det finns svenska och/eller helsingborgska tankar om tillvaron. Försöker jag tänka. 

Jag fick jobba på de tankarna igen när jag gick på Järnvägsgatan häromdagen och mötte två damer i övre medelåldern. 

-Tar vi emot några… sa den ena med några menande punkter efter det sista. 

-Ja? Sa den andra.

-… Ja, då måste vi ta emot alla, fortsatte den första. 

Jag tänkte saker då, om dessa damer. En massa saker. Men sedan tänkte jag: kanske de pratade om ett barnkalas och vilka som ska bjudas. Eller om mosters begravning. Med en herrans massa kusiner på mödernet, som alla är bosatta i Bjuv med omnejd och som alla vill komma till församlingshemmet och käka tårta. Och så räcker kanske inte tårtan! 

Allt måste inte vara politik, Teiresias. 

Och allt handlar inte om dig. 

Tills det gör det. 

-Alltså jag minns ju när biblioteket låg på Konserthuset, det var bekvämt, knarrade en gubbe häromdagen och fortsatte: 

-Och jag minns när det flyttade. Tänk att man skulle behöva gå då. Från oss på Norr ända till Söder! Där gjorde de ett nerköp. Och vad hjälpte det kan man fråga? Norr är norr. Söder är Söder…

Jag hörde en yngre kille viska till en kompis som var ny i stan: 

-Jag brukar säga att jag kommer från Helsingborg. Fast egentligen kommer jag från XXX (här sa han namnet på en by lite längre in i Skåne). 

-Varför då? Frågade kompisen. 

-Det är mycket r-a-s-i-s-m därute. 

Och så rodnade han. Men Helsingborg tyckte han om. Lite större. Och så ligger det ju så vackert. 

En del besökare på Kallis damavdelning låter helt tillfreds fast deras kroppar uppenbarligen inte är det. De pratar lyriskt om gigantiska vågor på förra årets nyårsbad. Hur kan så tunna, självspäkta kroppar hålla fast sig ute på bryggan undrar jag? Min första tanke är att säga till dem att äta. Nej, inte säga till dem. Jag vill genom magiska krafter få dem att läka ut vad det nu är felas dem. I själen. I hjärtat. Så att de slutar att undanhålla basal näring från sig själva. 

Men vad vet jag! De kanske har någon sjukdom som inte är den jag tror att det är. Som gör dem så ofrivilligt magra att huden buktar inåt på låren. Det kanske är ett under att de över huvud taget vågar sig hit till nakenbadet där alla kan se dem. Och så sitter jag här med mina fördomar. Med min egen, okonventionella kropp som jag skyler ibland och blottar ibland. För vi är alla våra kroppar. Vi har alla samma basbehov. Varför beter vi oss som att det inte är så?

Teiresias är tillbaka 16 januari. 

Plötsligt sms till Teiresias telefon. En helt vanlig adventsförmiddag i december.

12/8/19, 11:23 AM

Stefan Solyom: Så Karon älskar m a o Backanterna (Ingmar Bergman-operan från 90-talet)?

12/8/19, 11:23 AM

Teiresias: Omg YES

12/8/19, 11:24 AM

Teiresias: När jag nu har dig på tråden. Vad hände med silvret sist på konserten? Varför den helmörka kostymen? Och slipsen?

11:25 AM

Stefan Solyom: Konspirationsteoretikerna undrar: varför?

11:25 AM

Teireisas: Jag har så många FRÅGOR

Teiresias: Alltså vad är grejen med skjortan (blusen?)? Vad var det där med blodspengarna?

11: 26 AM

Stefan Solyom: *tass-emoji* *high-five-emoji* Bil! Sen!

MMS: *skickar foto från snöig bilväg*

16:15 PM

Stefan Solyom: Adventsmys i Tällberg!

16:17 PM

Teiresias: Gemytligt!

16:17 PM

Stefan Solyom: Javisst!

16:17 PM

Teiresias: Men du, skjortan.

16:18 PM

Stefan Solyom: Pratar du om Döden? Skjortan alltså.

16:18 PM

Teiresias: Heter skjortan Döden? Är det så är det ju fantastiskt.

16: 18 PM

Stefan Solyom: Åh! Nej, alltså skjortan jag hade på Döden-konserten. Jag har en som jag köpt på Buttericks också.

16:19 PM
Teiresias: Också? Hur många har du?

16:19 PM

Stefan Solyom: Men den jag hade på Döden, har jag fått av…

16:19 PM

Stefan Solyom: … min svärmor.

16:19 PM

Teiresias: ??

16:20 PM

Stefan Solyom: Det är alltså hennes gamla blus.

Stefan Solyom: Som jag hade på mig. Under Döden.

16:20 PM

Teiresias: *hjärtemoji* *hjärtemoji*

Teiresias: Det här blir bara bättre och bättre.

Teiresias: Det är alltså två. En svärmor, en buttericks.

16: 21 PM
Stefan Solyom: Ja, bara två. Tyvärr.

Stefan Solyom: Svärmor fick den av sin syster Olga…

16:21 PM

Teiresias: Det här är redan en hel vindlande 1800-talsroman.

16:21 PM

Stefan Solyom: … den japanska delen av familjen! …men svärmor tyckte den var för extravagant.

16:21 PM

Teiresias: Ah, Japan.

16:22 PM

Stefan Solyom: Moster Olga skickade alltid kläder till svärmor. Kläder hon själv skulle velat bära, men som min svärmor inte alls tyckte om.

Stefan Solyom: Moster Olgas man ägde en diamantgruva, så hon hade råd.

16:22 PM

Teiresias: I Japan?

16:23 PM

Stefan Solym: Jo, fast Tant Olga skulle aldrig köpt kläder i Japan, utan dessa var importerade från Europa. Antingen genom sin personal shopper, eller självinköpt under vintersemestrarna i St Moritz.

16:23 PM

Teiresias: en globaliserad skjorta. Blus. Skjorta.

16:24 PM

Stefan Solyom: Jag tror, tyvärr, att gruvan låg i Sydafrika.

Stefan Solyom: Obs, vi har ingenting att göra med den delen av familjen längre.

16:24 PM

Teiresias: Jag förstår

Teiresias: Blodspengarna?  En på sätt och vis kolonialistisk skjorta!?

16:25 PM

Stefan Solyom: Japp, en kolonialistisk blus.

16:26 PM

Teiresias: Så: skjortblusens resa: från lätt shady inkomster i Sydafrika till St Moritz/personal shopper, till Japan, till Kanada/svärmor. Visst bor hon i Kanada? Till… Helsingborg.

16:26 PM

Stefan Solyom: Faktiskt är blusen gjord i västtyskland! Moster Olgas man Bruno kom dock från östtyskland. Typisk östtysk form, lång, vitt vågigt hår, polokrage och tweedkavaj, och sådana där halvmörka 70-talsglasögon.

16:26 PM

Stefan Solyom:

16: 26 PM

Teiresias: Äkta?

Teiresias: Ja såklart, vad tänkte jag. Moster Olga.

16:27 PM

Stefan Solyom: Ja, nu vet du lite mer.

16:28 PM

Teiresias: Ja det gör jag verkligen.

Men… exakt vad är det den före detta blinde siaren Teiresias förstår? Och vad händer när den tillfälliga projektanställningen på konserthuset så småningom tar slut? Ja, med dessa ord tar Teiresias ett juluppehåll från bloggen. På återseende den 6:e januari i det nya årtiondets första skälvande vecka.

Kullamannen får vänta några veckor. Jag har fått jobb! Och ett rum!

Utan att jag riktigt märkt det har vi tydligen gått in i det beryktade ”mörv” nu. De snälla mänskorna uppe på konserthusets sjätte våning förklarade vem serietecknaren Jan Berglin från Gävle är, alltså upphovsmannen till detta verkligen mycket träffande begrepp för tiden mellan november och december som ofta verkar så oändligt lång.

För fasen alltså, hur orkar ni med den här SPECIELLT vidriga varianten av sen-november ni har här?
Varenda kotte går ju runt och snorar.

Och är det inte det är det rotfyllning eller ryggskott eller nackskott något ännu värre. Och det blir aldrig riktigt ljust. Gah!

Men då står konserthuset där så vitt och k-märkt. Som en lysande fyrbåk i fnöset i tillvaron! Och nu får jag bo här mot att jag hjälper till med ditten och datten. En ny säsong ska planeras och tanken var ju att jag skulle sia om framtidens programsättning för programrådsutskottet.

Det blev ju inget med det eftersom mina förmågor fortfarande(!) är lika borta som Odysséen. Men Fredrik – chefen – har sagt att det är okej att vi tonar ner mina rent astrala förmågor och att vi inte heller har boken (eller -rullen eller -volymen) just nu. ”Vi får lyfta samevinkeln på innevarande säsong lite mer bara.” Och så är det ju en Svenska Akademien-opera på gång också.

Men kanske att jag ville vara deras klarsynta transpersonsalibi i programrådsgruppen istället? Jobba för inklusiviteten för nya grupper? Dessutom skulle min erfarenhet av att ha varit blind kunna vara värdefull när konserthuset anstränger sig för att jobba mot funkofobi.

Så sa Fredrik. Jag kan ha spetsat till det lite.

Men han är rolig, Fredrik. Den ironiska medvetenheten klär honom. Ja, jag skulle nog klassa honom som ”woke” faktiskt. Att det finns allvar bakom ironin.

Och det är klart att jag har en del att bidra med på alla dessa områden, inte minst eftersom jag har följt den västerländska konstmusikens utveckling ända sedan den tonårsfjuniga, heterofona bocksångsperioden! Grekland, ni vet! Oh yes, så värst fancy är ni inte, inte som ni vill få det att se ut…

Så den som lever – det vill säga jag då – får se.

Just nu är jag bara så förtjust i mitt nya habitat så att det räcker och blir över. Jag kallar det våning 6-och-en-halv för det ligger på översta våningen till höger, en liten trappstege upp till den lilla dörren i väggen inne vid kontoren – japp, precis, där är det! Ett vindsutrymme på vägen upp till taket dit man tar sig med ännu en stege. Antingen en miss av arkitekten Sven Markelius eller ett fullt medvetet mellanrum i tillvaron i musikens tempel. En akustisk jättegryta där alla ljud samlas. Här står en gammal barnstol (ett practical joke från administrationen till Fredrik, jag förstår inte riktigt undertexten) och i hörnen ligger det högar med julpynt som väntar på bättre tider. Och där, mitt på golvet har jag nu en bekväm madrass från IKEA på Väla och en liten sänglampa som ser ut som en fotogenlykta. Och värme!

Det är underbart. Inte minst att vara så nära himlen. Ibland öppnar jag takluckan bara för att andas in luften från havet. Och sedan stänger jag snabbt. För, hallå, mörv.

Och sedan sträcklyssnar jag mig till sömns till ekot av de avlägsna övningsljud som fortfarande studsar omkring i kåken. Fiss-mollskalor. Stråkar som hartsas. Täljandet av nya oboerör. Skroink, skroink.

Det motverkar tankar på spöken. För det går rykten i huset. Saker försvinner, inte bara förstaupplagor av odysséer tydligen. Häromdagen var det ett notställ som plötsligt var borta. Mitt under repetition.

Det pratas om plötsliga kyliga luftdrag i vindstilla rum som får nackhåren att resa sig. Om känslor av ”andlig närvaro”. (Eller så är det bara det där härliga yogagänget som tar över foajén vissa lördagar).

Spänningen är dessutom extra stor den här veckan för Stefan Solyom är här igen. Kommer han kunna bräcka sin kompletta silveroutfit från förra konserten?

När döden släppt av mig i stan härom veckan tänkte jag återigen på Stefans silverskjorta (blus?). Vad var det han hade sagt så märkligt när vi sprang ihop uppe på landborgspromenaden…?

Blodspengar?

Jag ska fråga honom om det efter konserten ikväll.

Fråga honom om blodet och om blusen.

Oj oj oj, Teiresias. Det vill vi inte missa. Ett nytt blogginlägg utlovas till andra advent om inte annat. Ses!

-Mina damer, herrar och icke-binära! Säger den piercade unga konduktören på Pågatåget mot Förslöv. 

Skåne ändå, va! 

Hon är glad idag. Det blir jag också när jag blir inkluderad på detta fina vis.

Men allra mest för att jag är på ett tåg på väg norrut, mot Hovs Hallar! Och jag har inte ens plankat! Kanske ska jag äntligen få svar idag till och med! Och Odysséens odyssé kan äntligen få en ände. 

Det är tur att man kan sin Ingmar Bergman. Eller, har en kompis som gör det. 

Ni som läste föra inlägget vet att jag fick ett mms med en svartvit bild på Döden från ”Det sjunde inseglet” (filmen) och antydningar om att svaren på mina frågor kan finnas i Hovs hallar – alltså platsen som filmen spelades på eftersom det är där Döden bor. 

Det här är saker jag lärt mig av Karon, underjordens största Bergman-fan. Opera och Bergman, det är det bästa Karon vet, han är lite lustig på det sättet.  

Så det första jag gör efter att jag fått mms:et är förstås att ringa hem till honom och berätta vad som hänt. Han svarar direkt den här gången. Han har inte jättemycket att göra nu sedan han lånade ut båten till mig.* 

-Vad ska jag göra? frågar jag. Det kan ju vara någon som skämtar. Eller det är definitivt någon som skämtar! Någon har ju tagit boken och skickar de här mms:en för att retas. Du säger väl inget förresten om att boken är borta? Till du-vet-vem. 

-Självklart inte, sa Karon. Ser du fortfarande förresten? 

Linjen sprakar lite. Dålig täckning i Hades. 

-Ja. Klart och tydligt. Man vänjer sig överraskande snabbt.

-Siarförmågorna då? *sprak sprak*

-Just nu siar jag bara i blindo. 

-Jättekul. *sprak*

-Ja, jag gör så gott jag kan. Förlåt. 

-Jamen det är klart du ska åka dit och kolla, om inte så bara för känslan. Peak Bergman ju! Ta kort och skicka sedan!  

-Men det kostar att åka kommunalt, säger jag. 

-Jag swishar! Säger Karon och strax plingar det till i telefonen. En Hadessanktionerad slant så det räcker till tur och retur och lite till. 

 En söndag i november går det inte jättebra förbindelser upp till Bjärehalvön. Typ knappt några alls om man ska vara ärlig. Men till Grevie kan man i alla fall ta sig. Jag traskar ner till Knutan, visst är det så ni kallar den här i stan, Knutan?

På kakelplattorna utmed rulltrapporna ner mot perrongen är det intorkade spår efter brun vätska som har runnit som små älvar som förgrenat sig om och om igen. Är det havet som långsamt sipprar in i stadens mittpunkt? Som nöter ner civilisationen droppe för droppe när ingen tittar? 

Till slut vinner alltid elementen tänker jag. Men kanske inte över mig!

Eller så är det bara snus.

Tåget står redan inne, tyst kupé. Vi tuffar på, till Förslöv går det ganska fort, sex stopp. Och sedan buss 504 till Grevie, det tar bara tolv minuter. Jag är otålig, sitter och hoppar i sätet.

Men sedan börjar det verkliga äventyret. 

Bjärehalvön i november i motvind. Jag visste att det skulle bli två timmars promenad. Men motvinden… Och den fuktiga betblasten… Tänk att det var såhär Birgit Nilsson växte upp för jämnan, tänker jag och tackar Karon för den kunskapen. Jag ska nog besöka muséet en annan gång… 

Men låt oss snabbspola lite, det blir för tråkigt annars och livet (för er läsare) är för kort. 

Lång vandring, ont i fötterna, bla bla bla, lätt regn, grått, usch. Nu! 

Nu är jag framme! Hovs Hallar alltså! De salta stänken från vågorna i ansiktet! Vinden! Kattegatt! Klipporna! Klapperstenen!

Det är precis som i Bergmanfilmen, om det inte vore för att detta är i färg och att det inte sitter någon nordiskt snygg, evigt ung Max von Sydow med blonda ögonfransar på stranden. I medeltidstajts. 

Så hör jag den bekanta rösten, lite gäll och oväntat ljus ändå:

-Jag är Död’n. 

Jag noterar att han har sin 50-tals-filmsvenska berömligt intakt. Kåpan är på plats. Det bleka ansiktet. Fötterna verkar inte riktigt nudda marken. Kanske är det en synvilla eller så är det så det är.

Död’n fortsätter:

-Jag har redan länge gått vid din sid… Men – avbryter han sig själv – är det inte Teiresias? 

Jag nickar, lätt mållös för ovanlighetens skull och det är bara till femtio procent för att han vet vem jag är. De resterande femtio procenten är för att han nu släppt teatersvenskan helt. Han är stockholmare visar det sig! 

-Ja, ni är ju inte så många, så man har ju lite koll på er, ni med ”evigt liv” som vi brukar säga. Lite ironiskt, du vet. Inget är väl hugget i sten… Som vi brukar skämta på jobbet. Alltså gravsten… Ja, nä, det är roligare när man inte återberättar det kansk..

Stockholms-Döden avslutar inte sina ord. Lite osäker, verkar det som. Men han bjuder med mig hem, till sin lilla grotta invid den steniga stranden som påminner om ett slags – ja, jag tror det är tänkt att vara mysigt, men effekten är mer amerikansk kalla kriget-bunker från 50-talet, inredd för evigheten med 100 års förbrukning av burkmat i bombsäkra skåp. Om ni kan tänka er den känslan. 

Han har inrett med blommiga gardiner som jag antar ska ge känslan av fönster som inte finns och i grottöppningen finns en hallmatta med texten ”Välkommen var gäst”. En vindpinad rosa pelargon står på köksbordet med perfekt struken rödrutig duk. I hörnet en lika perfekt slipad lie.

Det är lite lite gulligt ändå. Är han lite ensam härute, ”Död’n”? 

-Får man bjuda på en kopp kaffe? 

-Te tack. Om du har, säger jag. 

-Jaha, svarar Döden besviket och ställer undan Zoégasburken från 50-talet.  

-Jag älskar loppisar! Så mycket gamla fina burkar! Säger han snabbt. Men när det gäller te har jag nog bara lite gammalt Lipton. 

-Helt okej, säger jag. 

För nu vill jag få svar på mina frågor. 

-Mjölk? Avbryter Döden.

-Nej tack, laktosintolerant sedan 1222. Du, jag fick ett mms…

-Jag har havremjölk! Svensk. Man måste hänga med i tiden vettu, säger Döden. 

-Jomen då tar jag gärna lite. Men du, titta här! 

Jag håller fram telefonen. 

Döden kisar lite och lutar det bleka huvudet bakåt, huvan fortfarande på, tätt runt ansiktet, lite som ett nunnedok.

-Men, det är ju jag, säger han förvånat och tittar på bilden. Och vad står det här då? 

-”Jag har något att förtälja. Du vet var jag bor.” Är det du som har skickat det? Undrar jag. 

-Nej, jag ska säga dig att jag har varken mobiltelefon eller ens fax. Vad är det här för nåt? 

Han låter trovärdig. Det känns inte som att Döden är en kille som ljuger, men vad vet man. 

Medan tekoppen ryker och havremjölken hälls upp i en liten kanna, opassande nog i form av en bejuvrad ko där mjölken kommer ut i pip som också råkar vara kons mun, berättar jag om mitt besök i Helsingborg. Om hur synen kom tillbaka men att jag inte verkar kunna se in i framtiden längre, om hur Odysséen så olyckligt blivit stulen första kvällen på Konserthuset. Jag berättar till och med om Bengt. Det är svårt att sluta prata, Döden lyssnar så intresserat och nickar på helt rätt ställen. 

-Någon lurar dig. Av vilken anledning vet vi inte. EJ HELLER varför denna någon blandat in mig, säger han till slut. 

Det teatrala femtiotalet är tillbaka i rösten, versaler och allt. Undrar om det är för att han försöker dölja något? Eller för att han är en sådan som gillar när livet drar lite åt det dramatiska hållet? 

-Märkligt detta. Mycket märkligt. Hur kan jag hjälpa? Säger han sedan, högt för sig själv. 

Han är tyst en stund och den djupa rynkan i den vita pannan blir djupare. 

-Har du pratat med Kullamannen? Säger han till slut. 

-Nej, säger jag. Vem är det? 

Nu reser sig Döden upp från sin brunbetsade pinnstol och slår effektfullt ut med den ena kåpbeklädda armen. 

-Kullamannen är den största oraklet på hela skånska landsbygden! Spåmannen på Kullen. Traktens mesta know-it-all. Vad han inte vet, eller inte har snappat upp ryktesvägen, är inte värt att veta. Vanligt folk tror förstås att han bara är en gammal skröna, eller så har de sett tv-serien och den berättar ju inte hela sanningen. Känner du inte till…?

-Eh, nej. Ny i Skåne som sagt. 

-Kära vän, det är inte alltid lätt. 

Döden sänker sin arm igen och det fladdrande mörka tyget gör ett dramatiskt ”swosh” i luften. Han begraver sin höga panna i ärmen en kort sekund innan han ser upp med en svårmodig min. 

-Han tar inte emot på söndagar så det är ingen idé att du ber om audiens idag. 

Så spricker han upp i ett plötsligt leende: 

-Vilken tur! För då kan du ju stanna på en kopp te till! Jag får ju inte besök så ofta. Har jag berättat om hur stressigt det har blivit på jobbet de senaste åren? 

-Nej, det har du i… säger jag men blir avbruten. 

-Åh, det ÄR så hetsigt nu för tiden. Jag trodde ju att det skulle bli bättre sedan vi delade upp regionerna mellan oss.  

-Är ni flera? Säger jag och förbannar min nyfikenhet för nu har dammluckorna brustit totalt för Döden. 

-Ja, vi har ju verkligen hand om alla som avlider här uppe. Det ni i Hades gör är såklart jättebra, missförstå mig rätt. Men i Norden är det upplagt så att vi har hand om ALLA. Från minst lilla dagfjäril till de stöddigaste storbolagstoppgubbarna och så var det kaninpesten härom året, ojojoj så mycket det var. Och just nu går jag och väntar på en tryffelhund i Småland som snart fyller 16 och levt betydligt längre än hon behöver. Men hon envisas. Vill inte ge upp riktigt än. Eller var det en Bedlingtonterrier? 

Döden försvinner en kort stund i tankar. 

-Vad väntar hon på? Undrar jag. Det här är ju trots allt ganska underhållande. 

-”ÅTERKOMSTEN” tydligen, säger Döden. Ja, inte vet jag vad det betyder. Så i alla fall bestämde vi att vi helt enkelt måste dela upp det mellan oss. Är vi… sju Döden nu kanske? Jag har tagit sydsverige. Ändå är det…  jag menar, man måste väl i alla fall få ha sin dygnsvila kan man tycka? Eller hur? 

-Ja, jo, såklart, nickar jag. 

-Och jag har inte hunnit tvätta kåpan på flera år! Visst, det är premium-vadmal av den bästa sorten, annat vore skamligt. Jag är ju ändå det sista folk ser, kan man ju tycka! Och visst, det räcker länge med vädring men till sist MÅSTE man faktiskt gå till kemtvätten som alla andra och här ute växer de inte på trän direkt. Och OB-tillägg är det inte tal om. Om jag ändå kunde ta lite ledigt, någon vecka eller så. Då skulle jag gå på loppis vareviga dag! Titta vilket fynd jag gjorde sist, säger han och pekar på den storblommiga gardinen och fortsätter i samma andetag: 

-Vilken kvalitet! På sjuttiotalet kunde de ju verkligen det där med hållbara tryck. En del flamskyddsmedel och annat var det ju också och det mådde ju inte folk så bra av förstås. Men… ”Lite svinn”! Som vi säger i branschen, hi hi. Eh, ja… Det kanske inte var så roligt. Men kaffeburken, åh vad jag älskar gamla burkar…

Jag har nu drabbats av medlidande med Döden. Eller så vill jag bara få en syl i vädret. Och kanske ta mig härifrån någon gång med livet i behåll. Så jag flikar in, så snabbt jag bara kan:

-Du kanske kan komma ner till Helsingborg? Stefan Solyom är väldigt nöjd med sin kemtvätt där har jag hört. Och klarar de silverlamé av hans typ borde inte lite ylle vara något problem, eller? 

-Ja men det vore ju verkligen fantastis… Tror du verkligen det? 

-Kära du, du har verkligen FÖRTJÄNAT det, säger jag med en doft av Dödens egna extra-expressiva tonfall som jag blir riktigt nöjd över. Passa på att ta dig en hotellnatt i stan. Skolka lite! Och – man kanske kan få tigga till sig en skjuts? 

För jag har ingen jättelust att knalla tillbaka hela vägen till Grevie, tänker jag tyst. Och Döden kanske svävar? 

Och visst gör han det. 

-Grabba tag i kjorteln! Ropar han och jag håller i allt vad jag kan i den feta vadmalen. Verkligen premium, tänker jag när vi stiger upp över Hovs Hallars mäktiga klippor burna av en osynlig vind. 

Novemberskymningen sänker sig över betfälten och de vidsträckta åkrarna. I marken sover de få bjärepotatisarna som lantbruksmaskinerna missat i väntan på bättre tider. 

Mitt sökande har nått ännu en återvändsgränd. Men med ett lätt regn och fartvinden i ansiktet känns det ändå hoppfullt. Jag ska söka upp den där Kullamannen. Någon måste väl ändå veta någonting om Odysséen och den mystiska tjuven som retas så med mig. 

Det är bra Teiresias! Det när det ser som mörkast ut som man måste hålla hoppet vid liv! Nästa avsnitt av ”En Öresundsodyssé” kommer den 27 november, samma blogg, samma kanal. 

*Karon brukade ju ro alla nydöda över Styx – vi är ganska många i Hades så senaste åren har det bara handlat om mindre skaror så att det inte ska bli överfullt, för ”långa köer till glassbuffén gör ingen glad” som Pluto brukar säga. Men eftersom båten ligger upp och ner strax utanför Gröningen just nu är inflödet så att säga helt satt på paus. 

Karon har mejlat. Han prenumererar på skivbolaget Deccas nyhetsbrev och har vidarebefordrat det till mig. 

”Ny platta med Bartoli på gång. Farinellitema!”. Skriver han.

Du hade mig at ”exploring the complex gender roles of the world of baroque opera”, tänker jag och kan inte sluta titta på bilden av Bartoli som följer med mejlet. 

Sångerskan sportar ett mycket välputsat, mörkt skägg, massiv kajal, böljande lockar och de egna, bara armarna i kors över det berömda dekolletaget. Det här skulle kunna bli hur fel eller hur rätt som helst, tänker jag också, och minns en brittisk gratistidning som jag läste syntolkat innan jag åkte till Helsingborg, där den kvinnliga antimobbingaktivisten och modellen Harnaam Kaur bär sin turban och sitt frodiga, helt naturliga helskägg med stolthet. Det hon gör är något annat förstås, men jag kan inte släppa de här två vackra skäggen riktigt. 

Är det Bartolis eget skägg? Och spelar det roll? Jag vet inte. 

Hur som helst klär hon verkligen i det, hon också. 

Och själv har jag aldrig lyckats spara ut till mer än lite tredagarsstubb. Livet kommer med olika förutsättningar. 

”Cecilia” är Karons mest, högst älskade italienska mezzo och han pratar alltid om henne som just ”Cecilia”, som om de var bosom friends som det heter i ”Anne på Grönkulla”. Och han har inte så många andra i Hades att dela denna passion med än mig. 

Hoppas albumet är bra, för Karons skull. 

Här i Helsingborg är det en annan sångerska som står i centrum ikväll, Malin Byström. 

Som, jag gissar, sjunger utan skägg. 

Hon ska göra Ture Rangströms ”Vingar i natten” ikväll med text av Bo Bergman. Jag tycker den är fin, lite ålderdomlig (inte jämfört med mig själv förstås!), men fin: 

Det flyger en fågel svart och stum.

Vem binder hans öde? Ingen.

Han flyger i världens vida rum

med ångestens vind i vingen.

Så lyder första strofen. Man kan väl säga att jag känner igen mig, vi är många med vingar i natten i världen just nu. Hoppas några av oss hittar till Konserthuset ikväll. Att folk vågar komma, speciellt de som tvekar. 

Själv hänger jag i trappan på Stadsbiblioteket idag för att läsa lite Bergman inför kvällens konsert och för att se om det gick att hitta den senaste svenska översättningen av Ovidius ”Metamorfoser” – och det gjorde jag. Det är alltid lika skrämmande att läsa om sig själv på andra språk. Här står det att jag har en dotter till exempel. Eh, nej, Ovidius, det tror jag verkligen inte! Men det är ju inte översättningens fel.

Och i lurarna har jag Terry Rileys ”In C” på repeat för den klassikern ska symfoniorkestern göra ikväll också och jäklar vad bra den är att gå ut och gå till och jag befinner mig ju ändå i Spotifyland nu, eller hur? Den är lika allestädes närvarande som ”molnet”, er svenska strömningstjänst – den finns överallt. Jag använder Hades familjekonto idag, vi kör på rullande schema. 

Undrar om orkestern kommer göra Riley lika knasminimalistiskt som i den här remastrade versionen från Carnegie Hall jag har hittat? Det är så gulligt blås i den här versionen! Det är så mänskliga trubbiga toner mitt i det här liksom ickemänskliga flödet som blir efter fyrtio minuters fasförskjutnings-meditationer (eller vad det nu är) över tonen C. 

Med Riley i öronen blir det alltid en bra dag. 

Men vänta nu… Det plingade till i telefonen. Inte Rileys förtjänst denna gång. Är det Karon igen? Återkommer strax…

Avsändare: Okänt nummer.
Meddelande: Jag har något att förtälja. Du vet var jag bor. 

Vad i hela?!

Oj, ett mms från självaste Döden! Eller är det den mystiska anonyma avsändaren som gäckar Teiresias igen – hen som säger sig veta något om Odysséens gåtfulla försvinnande? Teiresias äventyr fortsätter den 17 november. 

Detta har hänt: Den före detta blinde siaren Teiresias, till vardags hemmahörande i Hades, har anlänt till Helsingborg för att jobba åt stadens konserthus under deras litterära säsong. Det har inte gått så bra. Under en rhododendron vid namn Bengt har Teiresias begrundat det nya livet som såväl arbets- som hemlös. Med till Helsingborg hade hen dessutom en hittills okänd förstaupplaga av Odysséen som mystiskt har blivit stulen. Nu fortsätter berättelsen.

Dags att sluta sura! Dags att tänka positivt!
En miljard tankar kan jag tänka på en dag och ingen av dem är ändå ny, så vafan.
Idag har jag tänkt på det här med landborgen. Ett namn självklart för Helsingborgarna men för en annan? Knappast.
Jag har tänkt på vad denna naturliga vall, denna abrasionsbrant, gör med er Helsingborgsbor. Precis som platsen ni bor på, denna yttersta kant av Sverige.
Hur ni är både öppen hamn och stängd mur.
Hur ni lever vid foten av ett fort.
Jag sparkade mig höstlöven fram längs med landborgspromenaden, parkvakten hade kommit på mig till slut och ombad mig på vänlig skånska att flytta mitt lilla bohag till annan lokal. Nu gick jag med blicken ömsom i marken och ömsom ut över Sundet, mot Hamlets slott där borta i det danska diset på andra sidan.
Vad gör det med en människa att bo med ständig utsikt över Kronborgs slott, i bardens Elsinore? Över ett annat land som dessutom varit ockupationsmakten?
Är det det här som det innebär att vara Helsingborgare?
Sedan upptäckte jag att jag gått bort mig från stigen så tankarna avbröts.
Jag har glömt hur det var att vara vilse. Med siargåva kan man inte det hur mycket man än försöker. Nu går jag vilse hela tiden. I mig själv också. Tankarna snurrar och folk stirrar på mig där jag går, går, går! Och sparkar mina höstlöv. Eller är det bara som jag tror? Jag önskar ibland att jag kunde krypa in i mig själv och försvinna.
Inget nytt från den gåtfulle hemliga avsändaren som kanske eller kanske inte vet något om var ”Odysséen” tagit vägen. Två av tre böcker har jag kvar och de släpper jag inte ifrån mig. Ovidius ”Metamorfoser” och Virginia Woolfs ”Orlando”, för jag är lite av en klyscha ärligt talat.
Oktober ökar för varje sekund.
Och då är det någon som säger hej.
En man i glasögon med ett mystiskt paket under armen. Det är chefsdirigenten Stefan från konserthuset!
-Kan du gissa vad det här är? Säger han, pekar på paketet och ler kryptiskt.
För ett ögonblick hinner jag med min icke längre spåkunniga men fortfarande hoppfulla hjärna tänka ”Odysséen”?!
-Det är silverblusen! Säger Stefan. På väg till kemtvätt!
Hur kunde jag misstänka den mannen?
Men vadå blus? Nu behöver du, kära läsare, en förklaring, inte sant?
För några veckor sedan, innan allt började gå som du och jag vet att det gått, träffade jag Stefan första gången.
Han har den bland dirigenter speciella egenheten att han helst klär sig i silvriga ting. Plagg som glittrar.
Det är faktiskt fantastiskt.
När han kom in på scenen i kavaj och, vad han senare upplyste mig om ändå var en ovanligt diskret, bronsskimrande t-shirt under kavaj, samt blågnistrande finskor värdiga en batmanskurk, så hörde jag tydligt hur flera i publiken utstötte ett samfällt ”åhh” med huvudena lite ömsint på sned – som i ”det här är ju vår Stefan och nu är vi alla här tillsammans och ja, nu kör vi”. Det var länge sedan jag såg något liknande i något av alla kostymklädda konserthus som finns i världen, och jag har besökt några stycken.
Det hände något i den stunden. Stefan ägde sitt glitter, och det gjorde att salen slappnade av. Jag glömde de senaste veckornas konstiga yrselattacker och känslan av att jag sitter fast under ett tak som hotar att rasa samman. Glömde det ständiga ”hur ska de läsa av mig idag, som man, som kvinna – vad?” som alltid följer av att komma till en ny plats, när m-a-n är jag.
Sedan spelade orkestern och allt var bra. Jag tog mod till och berömde klädseln efteråt nere i baren och Stefan berättade att det finns minst två skjortor helt i silver hemma i det Solyomska hemmet, både mycket illasittande och med noll andasfunktion, men vad gör man inte för konsten!
Så, tillbaka till landborgens lövhögar. Detta var alltså en av de två silverskjortorna (blusarna?). Och nu skulle den till kemtvätt.
Vi tog sällskap en bit. Stefan lovade att berätta mer om sina skjortblusar vid senare tillfälle. Han hintade mystiskt om ”blodspengar”. Vadå? Men det fick jag inte svar på.
-Du kommer väl i november? Eller var det mörv? Frågade han.
-Nånstans där, sa jag och ville inte erkänna att siargåvorna var borta. Eller ”Odysséen”. Det var skönt att prata med en annan människa om något så mondänt och på samma gång ytterst metafysiskt som en silverblus (-skjorta?).
Dessutom var han hövlig nog att inte påpeka det som han antagligen kände likaväl som jag, att jag hade börjat lukta lite, ja, otvättat, på senaste tiden. Jag har mer och börjat anta stilen av den pessimistiske myrslingerbulten Surpöl i Narniaböckerna: Lätt överväxt av alger och med en lätt odör av fuktigt, urgammalt ylle.
-Om man mot förmodan skulle vilja ta sig ett bad och en bastu i den här stan så här års, vart går man då? frågade jag.
-Jag skulle testa Kallis, sa Stefan. Kallbadhuset nere vid Järnvägsmännens och den där piratlekplatsen som de bygger om. Nästa sommar bli det surftema!
Vi sa hejdå och jag vandrade neråt havet och passerade bryggan där jag klev i land den där kvällen för en dryg månad sedan, då när det fortfarande var lite sommar i luften. En man med gigantiska lårmuskler kom precis upp ur vattnet. Fett nöjd, trots att det knappast kunde vara mer än tolv grader i. Det droppade om honom på trädäcket.
”Kan han så kan jag”, tänkte jag. Och ”tufft släkte ändå, de där Helsingborgarna”.
Jag väntade tills lårmusklerna sprungit vidare, drog av mig mina algiga paltor och satte mina tillhörigheter (Ovidius och Woolf!) på huvudet så att de inte skulle bli blöta och klättrade i. Kallis har en kassa i entrén och jag har inga stålar. Alltså skulle det bli till att simma runt.
Det brände som is, men jag tänkte att jag domnar väl bort till slut så jag vadade och varvade med enarmade hundsimtag genom kalla gråblå vågor och bad en bön vid alla gudar, både stora och små, att inget bajsvatten från Danmark hade drivit in till Gröningen just idag. Det tog sin lilla stund med sedan var jag runt staketet och sedan uppe på Kallis brygga och där tittade jag in i den ljuvliga heta bastuns glasväggar på damsidan och inte var det en käft där, bara havet och jag och hettan som tickade från aggregatet.
Och jag tänkte att är det något som är Helsingborg så är det kanske alltihopa det här, att öppna upp, stänga ute, men också bara sitta och höra vågorna brusa en stund och blicka ut i det fria. Alldeles ensam.

Det låter som att vår hjälte för tillfället har funnit sin plats i staden. Men ett vet vi – att det med alla säkerhet är högst tillfälligt. Nästa gång, den 7 november, får vi nya ledtrådar i fallet Odysséen. Till dess, simma lugnt!

Ja, så är det kanske om våren, men nu är det höst.

Tid för naturlyrik, det har jag numera gott om. Men det har börjat bli kyligt att bo ute och den här parken och denna rhododendron är inget undantag. Om vi tänker oss den här posten som en Hemnet-annons istället, så blir det kanske mindre socialrealistiskt avskräckande:

”Välkommen till Vikingsberg, mitt hem, och kanske ditt? Här är det fria vidder, nära ut i det gröna. Öppen planlösning. Blåst igenom hallen, som skalden sa!”

Jag bor alltså uppe på berget med det fornnordiskt klingande namnet, under en rhododendron som jag har döpt honom till Bengt. Vi har haft våra fina stunder, jag och Bengan. Första nätterna var han en utmärkt värd. Han höll marken torr åt mig. Skylde mig från parkvakten. Lät mig läppja morgondaggen från de köttiga bredderna på sina mörkgröna blad. Då njöt jag nästan på ett frivolt sätt, av friheten i att vara dold – för Bengt täcker allt jättebra – och att inte vara behövd någonstans. Av att vara som en urmänniska. Det var ett tag sedan jag kände så.

Men det var innan det började blåsa in från Sundet. Horisontellt.

Då var det svårt att inte tänka på boken som trots allt är borta. Och hur trevligt det hade varit att få bo under ett tak, vilket som helst.

Det är några veckor sedan sist. Du undrar kanske vad som hände med det mystiska mms:et?

Det där med ”Saknar Ni månne en bok? Sök då där skägget växer som frodigast.”

Det är såhär att jag smygladdar mobilen nere på konserthuset och surfar på det öppna stadsnätet. Bengt är trevligt men inte pratsam så jag vill inte sakna underhållning. Och mitt i ett strömmat avsnitt av senaste säsongen av ”RuPauls Drag Race”– Miss Vanjie är tillbaka! – dök plötsligt meddelandet upp i telefonen. Med bilden på en konsertbiljett till kvällens konsert med titeln ”Tycker ni om Brahms?”.

”Jo, ja! Det gör jag väl,” tänkte jag. ”Och ännu mer saknar jag en bok! Odysséen!” Och sedan: ”Francoise Sagan?”

Jag knallade ner för stentrapporna till konserthuset lite senare samma kväll. Jag tycker om de där runda formerna i garderoberna i entréhallen. De välvda diskarna, eller jag hittar inte ordet, det är ju inte bardiskar riktigt. Spärrar? Nej, för hårt. Garderobs… nej. Poängen här är att jag blir lugn inombords av rundhet. Och så tycker jag om toaletterna. Jag brukar välja damernas. Att få spola sådär med handtag och snöre. Jag gillar det. Och så är de så rena och nyfejade alltid, de känns som något från en film om mellankrigstidens England: Glänsande mässingsbeslag, putsade dagligen av folk som sköter sitt jobb men bor trångt men är glada ändå. Som äter rostat bröd med grovt skuren apelsinmarmelad och tar hand om varandra.

Det här med att tänka på att bo någonstans när man inte bor någonstans är… Man blir lite besatt. Det är trots allt trevligt med väggar och sådant. Dörrar som kan öppnas. Stängas. Om och när man vill. Att kunna hålla sig varm. Men de tankarna jagade jag vidare upp till trapporna in till stora salen.

I dörren kände de igen mig. De visste att jag – typ – jobbar här. Eller, ja, ni vet.

Men när jag kom in var det som att hela verkligheten plötsligt ändrade färg, eller kanske frekvens. Jag kan inte riktigt beskriva det bättre. Det kändes som om väggarna höll på att falla ner över mig och hela salongen. Sorlet från allt folk susade i öronen, jag mådde plötsligt jätteilla. Det var som att jag var fastfrusen. Vad är det som händer!? Den allra största skräcken!

Så kändes det.

Är det något med ögonen? Tänkte jag. Är det alla nya synintryck?

Men det var ju ingenting. Det var bara strax konsert, kärlekstrekanten mellan herr och fru Schumann och Johannes Brahms och så lite spleen-ig Sagan på det. Feministisk vinkling på programsättningen förstås, detta är ju Helsingborg. Och jag hade inte tid att se i syne. Jag tog mig samman, rusade förbi stolsraderna – spänsten är stor trots åldern. Kollade nummer på raderna, jäkla svenskar, att alla alltid måste sitta på sina jävla numrerade platser, aaarrggh! (jag ångrade den tanken direkt när jag tänkt den, förlåt, förlåt). Och till slut hittade jag fram till stolen med numret från mms:et.

Rad 29, stol 603. ”VIP”.

Där satt Fredrik, chefen för hela klabbet. Trevlig snubbe, men alltid med j-ä-t-t-e-m-y-c-k-e-t att göra. Intervjuer. Möten. Flygstopp. Ständigt på språng. Det var lite ovant att se honom sitta still faktiskt.

Var det han som låg bakom alltihopa? Det hade jag svårt att tänka mig, men nu satt han där han satt, orkestern värmde fortfarande upp, väggarna satt fortfarande på plats och frågan måste ställas.

-Nej, jag har inte sett nån bok, sa Fredrik. Tyckte han att det hela var konstigt så visade han det i alla fall inte, detta noterade jag med tacksamhet.

-Bok och bok, sa jag. Det är mer en skrift kan man säga. Rulle, sådär. Pergamentpärm.

-Jaha, ja då skulle jag nog ha reagerat, sa Fredrik. Med näsan.

Va?

Han knackade sig på nästippen med pekfingret.

-Allergi mot hovdjur, fortsatte han. Pergament kommer väl från åsna?

-Tja, det kan nog vara lite olika djur…

-Jag känner inte av något i alla fall.

Han såg sig omkring på golvet.

-Och det verkar inte ligga någon bok, pärm, rulle, skrift eller VOLYM här heller (han har sinne för ord, den där Fredrik). Du, nu börjar det.

Det sista viskade han mycket diskret.

Det var dags för mig att pysa.

Pallade jag Brahms-Schumann-Schumann ikväll?

Nej, det gjorde jag inte. Hur franskromantisk Sagans bok än var. Framför allt var det fel bok! Jag ville ha min! Jag ville ha min Odyssé.

Så jag smög ut igen.

Hejdå Fredrik.

Hejdå orkestern.

Ut i höstskymningen.

Och där stod jag och lyssnade till hur bränningarna slog mot stranden borta vid Järnvägsmännens brygga. Och sköljde rent Karons båt ute på reveln, hoppas att hon mådde bra därute.

The shame alltså. THE SHAME att tappa bort Ody- *fucking* -séen.

Det var dags att gå hem till Bengt.

”Rhodondronen trivs inte surjord.” Man ska tänka på det när man gödslar.

Men vad gör jag när rimfrosten kommer?

En rhododendron viker ihop sina blad och väntar ut vintersäsongen likt en stoiker som vaket accepterar sitt öde.

För mig återstår bara att fortsätta leta. Och frysa.

Ledsen att jag inte har något mer klatschigt än så att säga om det.

Nej men, nu börjar det väl bli lite väl melankoliskt här i berättelsen om Teiresias underbara öden och äventyr? Ge inte upp, redan i nästa kapitel skönjer vi kanske en ljusning i såväl hemmasituationen som detektivarbetet… eller gör vi? Detta samtidigt som staden Helsingborg börjar uppträda alltmer gåtfullt. På återseende den 24 oktober!

Såhär var det. Konserthuset behöver ju någon som kan se vad som komma skall, vad som är ”det nya” – hur allt ska sluta! – varför vi över huvud taget håller på? Såna saker. Och, sist men inte minst, om orkestern kommer att kunna hålla sitt flygstoppsmål de närmaste åren? (Jag gissar att Du, kära läsare, har läst artiklarna och sett klippen om flygstoppet här i Helsingborg.)

De ville ha utländsk expertis i frågan, expertis som varit med ett tag. Gärna med finkulturella kreddpoäng men utan att ha tappat kontakten med samtiden.

Ja, så stod det i mejlet som plingade till i Hadesdatorn för något halvår sedan (det finns bredband i underjorden, vi är inte efterblivna). Först ville orkestern ha själve Odysseus: etablerat varumärke, stort namn, bra historier att berätta. ”Det skulle passa utmärkt med vår Odysséen-inspirerade James Joyce-säsong!”. Skrev de.

Okej, tänkte vi i ledningsgruppen (vi brukar kalla oss The H-crew, Pluto har en något otippad faiblesse för old school hip-hop). Lite aningslöst, Helsingborg, men okej.

Odysseus, vars ego växte om möjligt ännu större när han fick höra om detta (”Wohoo, jag är fortfarande ballast!”) lovades tjänstledigt för att dra till Helsingborg. Men först skulle han säga sitt pris och som den (lätt mediokre) självsäkre, medelålders kulturman han fortfarande är – evigt liv – la han det ”ganska högt”.

Mejltystnad.

Sedan kom svaret.

För dyrt med Odysseus.

”Har ni någon… annan?”.

Odysseus tjurade ihop och stängde in sig med några sur-furier i sitt fuktiga hörnrum på obestämd tid. Tack och lov för det tänkte jag.

-Jag kan ta det, sa jag. Jag kan sia om det där konserthusets framtid. Och så tar jag med min förstaupplaga också.

Hades-fukten har bevarat pergamentet i Odysséens originalpärmar i tip top-form. Ingen återfuktning krävs där heller. Och konserthuset var eld och lågor. De ville gärna ställa ut boken i foajén sa de. Bredvid den planerade sameutställningen.

Så vi skrev kontrakt. Resan bokades. Jag lånade Karons båt.

Men sanningen att säga var jag framför allt sugen på att resa iväg någonstans var som helst.

Situationen för transpersoner har blivit lite ansträngd i Grekland, både över och under jord, sedan Gyllene Gryning och kompani. Ni fattar. Och det är ju trans jag är. Jag vet inte om jag har sagt det. Om vi nu ska fara med titlar. Men människor gör ju gärna det.

Myten säger att jag var man först och blev förvandlad till kvinna. Det stämmer inte riktigt.

Jag är född Teiresias. Rakt upp och ner.

Trans är det som sådana som jag kallas nu för tiden. Vi som är både och. Varken eller. Eller kvinnor och män i kroppar som fötts med motsatt fysiskt kön. Titlarna varierar och vi har alltid funnits. Vi är olika sinsemellan, och lika ibland. Vi är på många sätt precis lika olika och lika som vilka som helst. Men opinionen just nu… Nej. Orka! Orka att saker och ting går baklänges.

Men Sverige lät som om det hade potential. Och jag har ju varit här förut och sett mig om, längre norrut, en annan gång. I en annan författares bok. Mer om det en annan gång. Kanske.

Så jag åkte. Den ostadiga septemberkvällen för tio dagar sedan klev jag in genom portarna i konserthusets vita tempel på Roskildegatan, oraklet-i-Delfi-style. Förväntade mig röd matta men blev mött av förvånade miner.

Och fick höra att ett misstag skett.

”Jaså, du kommer redan ikväll?”

”Du stannar hur länge? Hela säsongen?”

”Fick du inte mejlet?”

Nej, jag hade ju inte det. Misstänker att tönt-Odysseus missat att vb:a av ren gubbtjurighet.

Det jag hade missat var beskedet om besparingskrav i Helsingborgs kommun och att mitt samarbete med Konserthuset begränsats till tre korta spå-tillfällen, kvällstid, på månens baksida i *host host* månaden mörv, eller något liknande.

”Alltså, du är ju välkommen att stanna ändå”, sa de. ”Men inte i vår regi”.

-Men… sa jag. Odysséen då?

Jovisst, den kunde få bo i montern.

Men jag, jag hade ju siktat in mig på Villa Thalassa! Betalda måltider! Havsutsikt. Minst.

Men inga pengar. De beklagade så mycket. Bjöd till och med på en kopp te. Det var gott. De hade både rooibos och svart.

Men dum kände jag mig. Hur kunde jag inte förutspått detta?

Vad skulle jag nu ta mig till?

Då upptäckte jag att Odysséen plötsligt inte längre fanns i min hand. 

Men hallå, hur ska detta sluta? Utan bok och inget tak över huvudet? Fortsättningen på Teiresias äventyr följer den 13 oktober! Eventuellt tidigare, om vår berättare hittar någonstans att ladda sin mobil först.

Och det vet denna Teiresias – alltså jag själv – för jag har rott min båt hit hela den fossilfria vägen från det kissvarma Medelhavet till den iskalla Nordsjön. Vinkade åt Greta Thunberg i Plymouth (jag tror hon såg mig, faktiskt), krockade med en vilsegången håkäring (eller om det var en pigghaj) i övre Kattegatt – vi var väl lika blinda båda två. Sa ursäkta och ursäkten godtogs. Navigerade fel in i Stora Bält och trillade i plurret en stund och hann bli lagom bortdomnad innan jag klev upp. I Helsingborg! Då hade något oväntat hänt, men mer om det senare. 

För det är såna här stunder, när man kliver ur havet och luften slår emot huden och brackvattnet rinner av en och man går från lätt till blytung och äntligen liksom värdig sin jordiska plats, som jag för en gångs skull känner mig som en av havsgudarna i berättelserna. Som den sköna Thalassa, som gamle Poseidon eller åtminstone som en av alla småpåvar ur litteraturhistorien, ett mytologiskt väsen utan något direkt att säga till om. En Triton eller Ariel kanske, en Puck, en Bombi Bitt! Ja, jag har träffat dem alla. Fritiof Nilsson Piraten var en schysst snubbe förresten. Han gillade också båtar. 

En helsingborgare på bryggan insvept i frottéhandduk frågar mig något. 

-Vad sa du? Säger jag. 

Mannen upprepar sin fråga. 

-Nej, jag är inte härifrån, det stämmer, svarar jag. 

Ni svenskar vill gärna veta sådant, har jag förstått. Så att det är lättare att sortera in personen framför er i ett lämpligt fack. Det är okej. Det är mänskligt. Kanske till och med ett tecken på nyfikenhet. Så tackar som frågar, du med de rullande r:en uppe på bryggan! Ska du bada du också? 

Men mannen i fråga tycker nog att min väderbitna uppenbarelse ser suspekt ut. Han vill inte släppa det här med härkomsten. 

-Grekland, säger jag. Thebe. ”Hellas Örebro” som man brukar säga. Men var lugn, jag har arbetsvisum och konsultstatus. Jag vet att ni svenskar gillar att ha ordning på sånt. Det gör inget. 

Han skrattar inte. Han undrar om båten. Nå, svarar jag, nog bryter jag inte mot någon allemansrätt om den får stanna för kvällen på den lilla reveln därute i sundet, upp och ner så inget vatten kommer in? 

Jag får ett muttrande till svar. 

Då känner jag mig plötsligt lite kaxig. Det är en sådan kväll, det är ju trots allt människor i den här staden som väntar på mig. Jag har både en plats och ett syfte.

-Och själv då, säger jag. Du är inte riktig skåning va? Införlivad Stockholmare, jaha ja. Med havstomt? Jo, jag talar alla dialekter flytande, jag kände igen din direkt. 

Nu blev han tyst. 

-Hur hittar jag till konserthuset förresten? Det vita funkishuset? Ja precis, de med ”Bögtåget” och den där läskiga clownen och månen som lyste hela förra säsongen. Det är det slut med nu, nu är det min tur att skina! Haha! 

Mannens blick har nu fått lätt touch av förskräckelse. Han pekar. 300 meter däråt, säger han. 

-Kan du sluta stirra så att jag kan få klä på mig? Säger jag. 

Då vänder han och går, norrut, med snabba steg och handduken fladdrande mot solbrända vader i den kylslagna kvällen. 

Asch, varför måste jag alltid ha taggarna utåt?  

Han är inte mer än människa, han måste få undra, han med. Jag ser inte ut som alla andra, jag vet det. Men jag orkar inte med mer skepsis just ikväll. Låt mig få ha lite hybris! Och låt mig nu klä på mig. En siare kommer aldrig för sent till sin egen fest. 

Pendang till kapitel ett: 

Jag, Teiresias, har inte kunnat se på många, många år. Plötsligt, efter vurpan ner i vattnet i Stora Bält, kunde jag det igen. Efter att huvudet klyvt vattenytan och jag åter klättrat upp i båten upptäckte jag att jag hade öppnat ögonen – och såg. Hårt förmiddagsljus som blänkte i blygråa vågor strömmade in i slumrande tappar och stavar och bländade mig för ett ögonblick. Jag hann tänka att nu förlorar jag synen igen innan jag hunnit märka att den kommit tillbaka! Men den försvann inte. Och medan solkatterna på insidan av ögonlocken tonade bort började jag undra vad nu detta berodde på. 

Sist jag såg var det en naken gudinna i badkaret (jag undanhåller er hennes namn men det börjar på ”A” och slutar på ”-thena”). Det var inte med flit. Men hon var inte glad åt att en inte-ens-halvgud råkat komma in och se hennes ädlare delar helt blottade (som såg precis ut som vilken mänsklig kvinnas som helst). 

Trots att jag inte på något sätt missbrukade situationen. Tvärtom. 

Jag skylde min blick, sa ursäkta, ursäkta, tretton gånger som brukligt var i Olympen vid denna tid (inte den Helsingborgska utan den gammalgrekiska). Men hon berövade mig synen, där på plats. Det svartnade för ögonen och det gjorde förfärligt ont. Fast sedan tyckte hon synd om mig. ”Din stackars eunuck! Ska du nu bli dubbelt värdelös?!” Sa hon. 

Tack för detta lätt politiskt inkorrekta och dessutom grovt missvisande smeknamn, hann jag tänka innan de andra, cis-kvinnliga, kammarnymferna i det gudomliga badrummet började fnissa. Men mer om detta vid ett senare tillfälle. 

Hon fortsatte: 

” Låt mig kompensera dina blinda ögon med en annan egenskap, vilken som helst.”  

-Jaha, suckade jag. Jag kanske kunde få se in i framtiden istället. Så att jag inte ovetandes går in i fler gudinnors upptagna badrum i framtiden. 

Det var ett skämt förstås. Men så blev det. Och jag blev ”Den blinde siaren Teiresias”, känd från Odysseus irrfärder så som Homeros skildrar dem, och från Sofokles Oidipus (de förra baserade på verkliga händelser – det fanns faktiskt cykloper på den tiden – och den senare ren saga, jag menar hallå Sigmund Freud, vem tror på såna där komplex egentligen?) Men förlåt en vindlande parentes.  Jag blev ett namn, för alla mina spådomar slog in. 

Jag minns doften av olivlundarna hemma och känslan av brännande sol mot mitt skinn. Jag minns också den råa fukten och mörkret i Hades, när jag så småningom tog arbete i underjorden. Furiernas tjut. Lukter, ljud, sinnesförnimmelser blev så mycket starkare när jag inte kunde se längre. Och så många år har gått sedan dess. Så många minnen, både de onda och de goda. Så många farväl. 

Jag glömmer aldrig någonting.

Men om jag har synen tillbaka, vem är jag då? Kan jag fortfarande sia om jag inte längre ser framtiden för min inre blick? Det var ju därför jag kom hit för konserthusets räkning. Det och för den legendomspunna förstaupplagan av ”Odysséen”… Men nu börjar konserten strax och jag måste sticka. Säsongsöppning! Hejdå! 

I nästa upplaga av ”En Öresundsodyssé” följer vi Teiresias när hen stöter på såväl med- som motgångar i musikens tempel i Sundets saltstänkta pärla. Alltså, Helsingborg, vilket ställe! Vi hörs och ses igen 15 september.