Maxime Pascal är Helsingborgs Symfoniorkesters nye musikaliske ledare. En fransk, ung och modig fanbärare för musiken, som under de senaste säsongerna kommit allt närmare HSO. och beslutet att tacka ja var enkelt. ”Jag behövde inte alls fundera när jag fick frågan.”
Våren 2023, säsongen går mot sitt slut. Maxime Pascal har dirigerat orkestern i fem, vitt skilda program över de senaste åren och nu har sista biten verkligen fallit på plats. Den jublande publiken i Stora salen bekräftar det som växt fram tydligare och tydligare för varje gång den franske dirigenten gästat orkestern: detta är något nytt, fräscht, spännande och annorlunda – och något som passar honom utmärkt. Det är rätt person, i rätt tid och på rätt plats, verkar det som.
– Jag vill ta vara på den rörelse och riktning som HSO präglas av. Det är en fantastisk orkester med nya idéer, vågade grepp och projekt som stämmer överens med min egen grundsyn.
Vi spolar fram tiden, knappt ett år. Ingen har hunnit äta lunch trots att det är efter lunchtid, denna marsmåndag, 2024. En heldag har planerats för Maxime Pascal som är i Helsingborg för programrådsmöte, fotograferingar och ytterligare möten. Och så för ett par intervjuer i ett soldränkt Markelius. Om chefsdirigentfrågan var enkel att svara på, kan man i gengäld räkna med ett uttömmande svar på alla andra frågor om musik och uppdraget att leda HSO.
– Jag hoppas att jag kan hjälpa orkestern att bli så bra som möjligt. Jag har själv, från allra första tillfället jag var här 2020, känt att jag växt som dirigent och människa i mitt möte med musikerna här, säger Maxime Pascal.
Han har dirigerat otaliga orkestrar runtom i Europa, däribland Wienfilharmonikerna i ett program med Bohuslav Martinůs opera ”The Greek Passion” på Salzburgfestivalen. Och detta med att växa är ett tema som återkommer flera gånger: dirigent och orkester i en ömsesidig symbios som stärker, utvecklar och utmanar. Och han har en del att jämföra med.
– Efter tio år som dirigent har jag på allvar börjat kunna märka skillnaderna mellan orkestrarna i Sverige, och de i Frankrike och övriga Europa. HSO har en öppenhet och en objektivitet som är otroligt värdefull. Här finns en nyfikenhet som jag menar att den klassiska musiken, men också branschen i stort behöver.
Men låt oss backa bandet en smula. Vem är Maxime Pascal?
Han växte upp i den lilla sydfranska staden Carcassonne, i en familj där musiken stod i centrum, men inte nödvändigtvis den klassiska.
– Min mamma är pianolärare och min pappa är jazztrombonist, så det spelades alltid musik hemma: det var reggae, New Orleans-dixie och en massa annat, berättar Maxime Pascal. Efter ett par nästintill livsförändrande konsertupplevelser bar det av till Paris, där studier i komposition och orkestrering ledde till att dirigering blev en naturlig fortsättning. Under hans tid på konservatoriet i Paris bildade han och några musikerkolleger den multimusikaliska ensemblen Le Balcon som under 15 år utmärkt sig för gränsöverskridande utforskande och modiga projekt, där dans, ljus och helt nya uttryck kompletterar och utforskar. Men det är en annan historia. Eller är det? Nyfikenheten har Maxime Pascal nämligen också med sig till HSO och Helsingborg.
– Jag blir lätt fascinerad av saker, av musik och av människor. Att tillåta sig att vara nyfiken gör att jag alltså överraskas, något jag älskar och något jag faktiskt tror kan hålla livet ut. Det okända tilltalar mig
väldigt, konstaterar han och fortsätter: Jag menar att vi på allvar behöver tänka på hur vi ska utveckla möjligheterna för publiken att lyssna och uppleva musik och skapa starkare band till vår samtid”.
Men hur synkar man all denna experimentlusta med den klassiska musikens kanske största akilleshäl, att äldre musik tar enorm plats på konsertprogrammen, och spelas om och om igen?
– Jag tänker ofta på att allt som är viktigt finns här och nu. Det spelar ingen roll att musiken har spelats i hundratals år, eller att ”alla” känner igen det. Det finns ändå alltid goda skäl att spela musiken, precis som att det finns lika många skäl att upptäcka det nya!
Pascals första säsong inleds med fransk musik, som för övrigt återkommer i flera av de totalt sju konserter som HSO:s nye chefsdirigent leder under sitt första år på posten. Utöver en del musik som aldrig tidigare spelats i Helsingborgs Konserthus utmärker sig även val som Berwald – och Bruckner.
– Bruckners fjärde symfoni är något jag menar ska spelas av just HSO! Med den transparens och klarhet som orkestern har – och i det här konserthuset … Han avbryter sig själv: … och så Berwald! Honom vill jag prata mycket mer om. Hans musik känns så fräsch och så egen! Hans musik var tills alldeles nyligen helt okänd för mig!
På frågan om hur den här rätt långa processen att lära känna orkestern känts, glänser det till i hans ögon.
– Det har varit lite som att bli kär i någon, eller träffa en person man direkt känner kan bli en god vän. Så har det känts att komma till HSO – mer och mer för varje gång.”
Maxime Pascal ger ett mjukt intryck som människa, han lyssnar noga på alla frågor, och svaren präglas av långa tankebanor som alltid leder fram till frågans kärna. Han talar engagerat, med livlig gestikulering, som är ett av hans främsta kännetecken även på pulten. Han slår ut med armarna och utbrister.
– Alla tänker att en ny chefsdirigent ska komma med hundra målsättningar och nya idéer. Jag jobbar inte så, utan vill koncentrera mig på att förbättra de tre tekniska aspekter som vi tillsammans kan finslipa: samtidighet, intonation och balans. Jag vill lyssna på vad orkestern behöver och vill att vi ska göra allt för att få fler att lyssna. Att spela för skolbarn för att de bara ska börja tycka om klassisk musik är jättefint – men det behövs något mer. Jag vill inte att de bara ska bli konsumenter av musik. Jag menar inte att det främst behövs mer publik, utan fler som spelar och sjunger själva. Först då lär man sig att lyssna – på riktigt.
Hans nyfikenhet märks på alla sätt den här måndagen. Den nye chefsdirigenten hälsar på alla som råkar komma i hans väg och tvekar inte att fråga om allt tänkbart eller byta några ord. Helsingborg med omnejd är ett kommande projekt för hans upptäckarlust.
– Jag ser enormt mycket fram emot att komma hit igen, och tack vare de nya nattågen i Europa kan jag också resa mycket mer med tåg, vilket jag verkligen älskar att göra.
Och så detta med den där titeln. Eller namnet. Att bli kallad maestro är verkligen inget han uppskattar, men definitivt något han reflekterat över. På frågan om hur han som 38-åring ser på det kommer svaret direkt.
– Haha! Jag har märkt att folk ofta säger Maestro när de inte vet vad jag heter. Så snart vi känner varandra säger de
Maxime, vilket jag föredrar.
Text: Johannes Nebel