En mindre envis person hade nog gett upp omgående. Men den brittiska kompositören Ruth Gipps, i 1940-talets media ofta avfärdad som en ”housewife composer” eller ”hemmafrukompositör”, visste värdet av att ta sin plats. Det fanns inga tvivel på att tonsättaryrket var för henne, lika mycket som för någon av hennes manliga kollegor.
Ruth Gipps älskade att skriva för symfoniorkester. Ur denna rika klanglåda av instrument och instrumentalister lockade och plockade hon fram melodiskt skön musik som med sin pomp and circumstance kan få vem som helst att trilla av stolen, vana som ovana lyssnare.
Hon var en musikalisk historieberättare av rang. Ta hennes andra symfoni (du hör den på konserten den 5 februari) som börjar uppfordrande med upprepade pukslag och på mindre än en minut har bockat av svepande stråkar, läckra hjältehorn, glittrande träblås och farbroderligt folkliga brassinsatser. Nästan som att hon vill visa upp sig, påfågla sig lite. ”Kolla vad jag kan”.
Och som hon kunde! Och missa inte hennes stråkorkesterpärla Cringlemire Garden som skildrar både utsikter och insikter gjorda i den vackra, terrassbyggda herrgårdsträdgården med samma namn i Lake District i brittiska Cumbria. Där rhododendronbuskarna och azaleorna brer ut sig likt blomsterprakten på ett försommarblommigt Sofiero.
Gipps hade en benhård tro på att hon var bra, även när hennes tonspråk blev utdömt som för melodiöst eller för gammaldags. Säkert för att hon hade skrivit musik sedan barnsben, och gjort rektorn på Royal College of Music så irriterad – och troligen också lite imponerad av hennes talanger – att han utbrast att hon var ”fördömt obstinat”.
Många av hennes verk har en filmmusikalisk fingertopps-känsla, och tidigt i karriären skrev hon ett stort antal soundtracks för brittisk radio. Uppdrag som hon själv inte stoltserade med, men som troligen hjälpte till att forma hennes tonspråk och fick henne att ständigt söka anknytningen till publiken och dess känsloregister.
Hon ville nå sina lyssnare och hon ville också ha deras gensvar. Hade hon, som också var multibegåvad dirigent, oboist och pianist, levt idag och inte i mitten av 1900-talet, hade hennes ansökan till dirigentposten för en professionell brittisk kör antagligen inte blivit avvisad med ordet ”oanständigt”, så som hennes manlige chef lär ha sagt.
Men Gipps hanterade detta på sedvanligt konstruktivt manér och gick och startade sig en egen orkester istället, obetalt. Hon var van att ta taktpinnen i egna händer. Och i dag kan vi konstatera att det var hon som fick rätt.
Text: Hanna Höglund