Om romantikerstriden och gåtan Richard Wagner

Under fyra veckor i höst har Helsingborgs Symfoniorkester avverkat tre av musikens stora romantiker, Johannes Brahms, Richard Wagner och nu senast Anton Bruckner, vars sjätte symfoni framfördes vid torsdagskonserten under ledning av Bramwell Tovey. Alla tre bjuder musik av största skönhet, känsloladdat, dramatiskt och medryckande.

Musik som vi lätt placerar i samma fack – romantiken. Men så var det sannerligen inte när musiken tillkom. Det utkämpades en veritabel strid mellan wagnerianer och brahmsianer. En i många stycken bittert oförsonlig strid. Något som kanske är svårt att förstå för dagens musiklyssnare. Striden gällde om musiken fortsatt skulle följa den klassiska linjen, med Beethoven som ankare och representerat av Johannes Brahms. Eller sväva mera fritt som i den progressiva musiken representerad av Liszt och Berlioz, men framförallt av Wagner.

I spetsen för den klassiska linjen stod Clara Schumann, Johannes Brahms, Joseph Joachim och musikskribenten Eduard Hanslick med sin tidning Neue Freie Presse. Mot dessa stod de progressiva, där navet fanns i Weimar och hos Franz Liszt, men där Wagner blev ett slags frontfigur. Med sig hade de progressiva ironiskt nog Robert Schumanns gamla tidning Neue Zeitschrift für Musik. Det handlade om absolut eller programmatisk musik. Mitt emellan stod Bruckner, som hyllades av wagnerianerna – han beundrade ju Wagners musik, men skrev helt sin egen.  Han tillägnade dessutom Wagner sin tredje symfoni. Denne lille blide man med sina väldiga symfonier brydde sig nog inte så mycket om Wagners person, men fick ändå plikta för sin wagnerbeundran. Den fruktade och mäktige musikskribenten och kritikern  Eduard Hanslick inte bara ogillade utan hatade Wagner.

Bruckner som måltavla

Så Hanslick, som inte kom åt Wagner, förföljde i stället den stackars Bruckner genom att konsekvent såga Bruckners symfonier. När Bruckner skrev på sin sjätte symfoni uruppfördes hans tredje, som givetvis fick förödande kritik av Hanslick. Med tiden gick det faktiskt så långt att Bruckner på en förfrågan från kejsaren Franz Joseph i Wien vad han önskade sig svarade: ”Om hans höghet kanske kunde få Hanslick att sluta skriva så förolämpande.”

Hur som helst – det är Bruckners musik som fortfarande lever medan Hanslicks texter i dag är ett ämne för historiker.

Och gudskelov slipper man i dag att välja mellan Wagner och Bruckner eller Brahms. Alla tre kan samsas i samma konsertformat.

I dag är Brahms och Bruckners verk älskade och okontroversiella. Men vad är det med Richard Wagner som gör att hans verk fortfarande, 133 år efter hans död, upprör och orsakar debatt och ställningstaganden för eller emot?

Som vid helkvällen med Wagner i Helsingborgs Konserthus – där chefdirigent Stefan Solyom i ett tal till publiken uppenbarligen tog avstånd från både person och verk, men sedan gick upp och levererade en magisk konsertant sista akt ur Wagners kanske mest populära opera, Lohengrin. Musik där man bara översköljdes och drogs med i de symfoniska och vokala prestationerna.

För att inte tala om subtiliteten i orkesterversionen av Isoldes kärleksdöd ur ”Tristan och Isolde”.

Det är uppenbart: Det är inte musiken det är fel på.

En usel människa

Wagner, som levde 1813 – 1883, kan nog anses ha varit ganska usel som människa: Han ljög, bedrog, stal andras fruar, bröt sönder familjer, svek sina vänner, betalade aldrig en skuld – och de var många. Han var omoralisk och ohederlig, avskydde i fallande ordning judar, katoliker och fransmän. Han skrev böcker och pamfletter där hatet mot den ena eller andra gruppen dröp, särskilt de judiska tonsättarna och musikerna var utsatta.

Han var redan från barnsben otroligt bortskämd och utvecklade ett ego som slår rekord i musikhistorien, vilket inte säger så lite.

Men, och det kan ingen bortse ifrån, han var ett musikaliskt geni. Visst kan hans operor både vara långa, tråkiga och snåriga. Men musiken, musiken bär upp allt och lyfter bortom förnuftet. I musiken ligger allt det som han inte lyckats med i vare sig ord eller handling.

I Wagners operor, nästan utan undantag, är det kvinnans rena och allt uppoffrande kärlek till en man som står i centrum. ”Hjälten” kan i princip bete sig hur som helst. Hon går i döden för honom.

Så även om operorna, eller musikdramerna, som Wagner själv kallade sina skapelser, oftast i dag moderniseras scenografiskt, så är kvinnosynen svår att komma runt.

Han levde som han lärde, kände sig snudd på som en gud, byggde ett tempel, ladan i Bayreuth, åt sin konst och hade en andra hustru, Cosima, som bar honom på sina händer. Så frågan är om Wagner någonsin blev något annat än en sällsynt musikaliskt begåvad bortskämd pojke, fast i myternas värld.

Sina 80 år till trots.

Tommie Ling