Vi närmar oss presentationen av vårt nya säsongsprogram. Bilden är en av mina handskisser inför fotograferingen till programboken. Det ska bli ohyggligt spännande att se hur det tas emot – sprängfullt som det är av nyheter, såväl vad avser innehåll som presentation. Det är inte utan att jag den senaste tiden funderat på det upprop som gjordes om konstmusikens marginalisering i pressen förra året. Vad har hänt ett år senare? Vilka slutsatser har de olika svenska musikinstitutionerna dragit och vad gör vi själva för att synliggöra vår konstform och göra den relevant för fler?  De slutsatser HSO dragit om vår omvärld och samtid har varit vägledande för resultatet – det nya säsongsprogrammet och innehållet. Vad det är får vara hemligt i några dagar till…

Handskiss säsongen 17/18

Man kan konstatera att konstmusikvärlden ibland har en tendens att reagera med att försvara positionerna, oavsett om det gäller repertoarval (ofta cirklande runt samma tonsättare) eller utveckling på ett generellt plan (som inte i alltför hög grad får störa den s.k. kärnrepertoaren). Det finns också en tendens av att vilja undvika att placera musiken i ett sammanhang, gå på djupet med de ibland uppenbara kopplingarna till såväl politik som aktuella frågeställningar som musiken ofta ändå är marinerad i. Därför blir man glatt överraskad av en orkester som Copenhagen Phil, som genom åren visat prov på kreativitet och nytänkande vad gäller såväl presentationen av orkestern och konsertformaten. Det har formligen kokat runt orkestern de senaste åren. I sitt slag sticker Copenhagen Phil helt enkelt ut, mycket tack vare det visionära ledarskap som Uffe Savery stått för. Man skulle önska att fler orkestrar började omdefiniera sig själva och sättet på vilket de kommunicerar med omvärlden – helt enkelt hitta nya sätt att visa på relevansen i den musik de spelar. I en sådan framtid kunde vi se framför oss ett svenskt orkesterlandskap som i större utsträckning visade på skillnader och olika konstnärliga positioner. Då skulle myllan för ett verkligt kreativt samtal och ett förnyat intresse för konstformen få ordentlig gödning.

Dock har Copenhagen Phil fått ett beskt kvitto på sin unika position – den danska kulturministern har föreslagit att en del av orkesterns anslag ska omfördelas till andra orkestrar i Danmark. En omfördelningspolitik som slår direkt mot orkesterns möjligheter att fortsätta ompröva konstformen till inspiration för andra, HSO inräknat.

/Fredrik